Muriel Barbery: Igelkottens elegans

Muriel Barbery: Igelkottens elegans (Sekwa, översättning av Marianne Öjerskog och Helén Enqvist)

Jo, jag kan bekräfta att det finns romaner som gör läsaren på gott humör, romaner som i sitt sätt att gestalta enskilda individer gör läsaren tacksam att ha fått göra deras bekantskap. Tvivla inte på att Igelkottens elegans är en sådan roman. Författarinnan, Muriel Barbery, född i Casablanca 1969, är vid sidan av författandet också lärare i filosofi, och det hon kan i ämnet har gjort romanen så fantastiskt rik på just - filosofi!

Romanen är konstruerad som en fläta av två berättelser: den ena står portvakten Renée Michel för, den andra berättas av brådmogna flickan Paloma Josse som bor i huset. Och huset, det ligger i Paris, det bebos av burgna människor där en portvakt kanske mest ses som en del av inredningen och absolut inte är en människa man behandlar som en like. Därför försöker också Renée Michel dölja sina litterära och filosofiska talanger för de boende och svarar dem med ett slags enkel underdånighet. För de boende är hon mest en serviceinrättning som lever sitt eget liv för katten Leo. Bokens titel anspelar också på detta, "Madame Michel har igelkottens elegans: utåt är hon full av taggar,en riktig fästning, men min intuition säger mig att hon inombords är lika raffinerad som igelkotten, detta lilla djur som felaktig uppfattas som slött och som är obevekligt enstörigt och otroligt elegant" (vilket Paloma antecknar i sin "Djup tanke nr 9", en av två anteckningsserier hon skapar, den andra heter "Dagbok över världens rörelse").

Men portvakten är alltså inte den hon framställer sig som. Istället berättar hon om filosofiska och litterära problem. Ibland blir det riktigt roligt, man skrattar, men för det mesta klurigt och varmt. Paloma skriver om livet och döden, så tolvåring hon är. Hon passar inte in. Hatar mamman och systern och planerar för sitt självmord. Det är en flicka man fattar stark sympati för.

Den stilla lunken i fastigheten påverkas när hyresgästen Monsieur Arthens dör. In flyttar istället en japansk gentleman som börjar med att totalrenovera våningen. Alla är nyfikna på sladdervis och bevakar varje steg han tar. Japanen, Monsieur Ozu, bjuder in Renée Michel på middag. Då förändras allt. Hon känner för första gången ett slags avslappnad gemenskap med en man. De kan diskutera Tolstoj, de kan skratta tillsammans. Och lilla Paloma finner en fristad bakom portvaktens bur. Där kan hon, med gott samvete, gömma sig.

Ja, det är så det är i romanen. Människor kommer och går. De hälsar ibland. För det mesta bevakar de sin kyla och sitt högmod. Igelkottens elegans utvecklas till en tragedi som man naturligtvis inte kan berätta om i en recension. Men man kan rekommendera boken och säga att den skänker några dagars tröst också åt oss misantroper. Hur många böcker gör det?