Hélène Cixous: Inuti (Modernista, övers. Sara Gordan och Kerstin Munck)

Det tog lång tid för redan legendariska Hélène Cixous att få sina svenska uttolkare. Bortsett från en tidigare översatt novell, är detta första gången vi kan läsa en hel roman av fransyskan med den algeriska bakgrunden. Romanen berättar om en (aldrig geografiskt utsagd) barndom i Alger, farmoderns starka betydelse för den lilla flickan, faderns död och hur man skapar – omskapar – sig rottrådar. Hélène Cixous är en mycket subtil författare, som med små språkliga förskjutningar – t.ex. med ord på tyska – skriver sig fram till det som också är historia, nämligen de egna judiska, europeiska rötterna. Här möter vi en människa som bär på det marterade folkets olycka, samtidigt med en kolonial erfarenhet av den franska maktutövningen i Algeriet.

I centrum för romanen står själva familjen: modern och fadern, farmodern, brodern och berättaren själv. Faderns död är inte något som Cixous skriver om. Snarare skriver hon sig in i förlusten av honom, skapar hans död, frånvaro och samtidiga införlivande i henne själv. Språket är i Hélène Cixous författarskap lika mycket ett ämne som ett redskap. Texterna handlar om sin egen tillblivelse, i lika hög grad som de gestaltar eller frambesvärjer en fysisk omgivning.

Det är, som Kerstin Munck påpekar i förordet, frågan om att få spåren av fadern att ”utgöra en barriär mot döden och glömskan”. Samtidigt med byggandet av detta minne vänder hon sig i vrede mot den koloniala erfarenheten (som under läsningens gång flera gånger påminner mig om såväl Marguerite Duras som Nina Bouraouis författarskap – där konflikten mellan kolonialmakten och kolonin också skrivs som en motsättning mellan sexuell identitet och manligt kontra kvinnligt). Munck visar hur denna erfarenhet blir ett förlorat barndomsland och ett tvång att anta sig en ”imaginär nationalitet som är den litterära nationaliten”. Liksom många före henne, konstaterar Hélène Cixous att språket, texten, är hennes enda hemland och identitet (i samma mening som den Imre Kertész skapat).

Hélène Cixous har utgivit mer än sextio böcker, pjäser och texter i konstnärliga, filosofiska och politiska frågor. Hennes goda rykte kommer sig också av det faktum att hon startade Paris åttonde universitet, till vilket hon knöt forskare som Tzvetan Todorov, Michel Foucault och Gilles Deleuze. Hennes lördagsseminarier är närmast mytologiska vid det här laget.

Man kan alltså bara med öppna sinnen ta emot denna bok. För den som länge väntat på svenska översättningar tar jag den som ett tecken på att Hélène Cixous nu äntligen ska bli en självklart närvarande författare, också på vårt språk. Kerstin Munck och Sara Gordan är noga med att påpeka att deras svenska version ska ses som ”en tolkning”. Hélène Cixous texter är så präglade av språkliga nybildningar att en ren översättning inte vore möjlig. Jag kan inte annat än bejaka den metod de använt, den svenska tolkningen är i alla avseenden fantastiskt rik.

*

Hélène Cixous föddes 1937 i Algeriet. Judinna uppvuxen i ett muslimskt land kom hon 1955 till Frankrike, där hon debuterade med en novellsamling 1967. Vid sidan av sitt författarskap är hon också professor i engelsk litteratur och grundade i Paris ett kvinnovetenskapligt forskningscenter. Varje lördag håller hon ett internationellt seminarium i Paris, dit studenter från hela världen söker sig. Romanen har översatts av Sara Gordan och Kerstin Munck. Munck har tidigare utgivit en studie i Hélène Cixous författarskap, Att föda text (Brutus Östlings Bokförlag Symposion, 2004) där hon bl.a. skriver: ”Mot döden ställer Hélène Cixous skriften”.

Bilder: Ivösjön september 2010. Foto: A. Nydahl