Håkan Sandell: Gyllene dagar. (W&W)

”Jag ser, och lär” säger Håkan Sandell i Gyllene dagar. Det kunde vara en samlingstitel för hela hans verk. Få samtida diktare har sett och lärt som just Sandell. Från blickens registrerande tusendelar till diktens eftertänksamma språk kan det vara långt, men det som förenar hans dikter är viljan att formulera insikt och erfarenhet. I hans värld lever människan i de stora urbana centra som föder och förgör oss. Från rännstenen till butiksgallerian finns det en röd tråd, liksom tillbaka till rännstenen.

Redan i öppningsdikten manar han: ”Skänk även dikt åt oss som lever/ i denna tid”. Det tycks självklart eftersom ”kaos och mörker blir till konst, kultur”, även om shoppinggatan mest synliggör ”en ström av fettvalkar” som dödsmärkta strömmar ut från butikerna. Det finns i Sandells senare dikt tre särskilt märkbara punkter: Malmö (här Möllevången), Oslo och ”huvudstaden” (som i min läsning mest påminner om ett fjärran Stockholm, till vilket Sandell förhåller sig minst sagt skeptisk). När han ser tillbaka på uppväxtåren, malmöitiskt 1960-tal, är det dock inte demonstrationer och hash han minns, utan snarare ett slags matriarkal miljö. Den tiden och den platsen känner jag själv igen mig i, hemmafruarnas trygga hamn för varje barn på väg hem från ännu en ödesdiger dag i skolan.

Men så kommer 1980-talet, man bor i stora våningar i rivningshus, billigt men kallt, och de alltmer tvivelaktiga affärerna smyger sig in i närmiljön, en kamrat stoppas med bilen trångt packad med ”narkotika och vapen, sprängmedel och jugendmöbler”. Det nya riket är här! Det nya riket erövrar en hel kulturkrets, med kriminalitet och atomisering.

Paralllellt med nedmonteringen av det matriarkala – några skulle kalla det Folkhemmet – kommer också arbetarna från Polen. De kanske jobbar svart, de tar mindre betalt. Men de utför allt det som måste utföras, och i Sandells dikt är de ”ett ungt Polen” som hörs ”porla ur sin källa”. Och kanske är det just här insikten föds i honom: allt det vi minns och allt det vi erfarit blir en del av oss själva: ”Och jag, jag känner det som om jag bär/ er alla inom mig, er medelålders rädsla/ de ungas dödsförakt”.

Håkan Sandells diktsamlingar är rejäla saker. Den här är tryckt i stort, mycket vackert, format på drygt 180 sidor och indelad i de fem avdelningarna Dagar, Säsonger, Provtryck, Iamboi och Nocturne. Den rymmer en sådan lyrisk rikedom att det är omöjligt att i en kort recension göra den rättvisa. Vid sidan av allt annat minnesvärt i den vill jag särskilt minnas den svit som tillägnats Jacques Werup: Hemstaden I – VI, där det bland annat heter: ”Av kärleksbrev så överlever rosetten/ runt högen ensam, och i barnens ansikten/ bevaras anletsdragen av familjeätten”.

Just den sortens insikter präglar hela boken, som både gråter av saknad och jublar av närvaro. Jag vet ingen svensk poet som just nu berör mig så starkt som Sandell och hans nya bok kommer att bli en följeslagare under lång tid. Hans dikt har mer gemensamt med den judiska traditionen att lägga stenar på graven, än vår egen som smyckar också döden med blomster. Kärvheten hos Sandell är mer trogen mot livets alla skuggsidor och dödens slutgiltighet. Också det bidrar till att skänka tyngd åt hans ord.

*

Håkan Sandell föddes i Malmö 1962 och är sedan flera år tillbaka bosatt i Oslo. Han debuterade, enligt sina egna senare förteckningar, med diktsamlingen Skampåle (1990), har varit medlem i poesigruppen Malmöligan. Det som utmärker hans diktning är snarare individualitet och särart än grupptillhörighet. Under 1990-talet levde han i såväl Köpenhamn som irländska Cork. Sin egen barndom berättar han om i Begynnelser, en barndom i tjugotvå dikter. Han har översatt poeter som Nuala Ní Dhomhnaill, Amanda Aizpuriete och Elena Schwartz, medverkat i olika antologier, arbetar f.n. i redaktionen för tidskriften Aorta,samt har utgivit ett stort antal egna samlingar. De senaste är Midnattsfresken, Oslo-Passionen och Skisser till ett århundrade.

Foto: A. Nydahl