Det självgodas fiendebilder.

”Kan man sætte de rigtige etiketter på sig selv og de forkerte på sin modpart, har man ret.” (Søren Krarup, som här samtalar med Hege Storhaug. Foto: Snaphanen.)

Så ser den självrättfärdigande svenska medelklassmodellen ut: rätt etikett på sig själv och fel etikett på sin motpart. Den bestämmer alla de ”anständigas” samtal. Bakom etiketterna gömmer de sin egen fördomsfulla värld. Under det gångna året har det givits flera exempel på det. Kanske är Lena Sundströms Danmarksbok det värsta exemplet på självgod svenskhet gentemot en annan nation. Det är en bok som samtidigt vältrar sig i fördomar och stereotyper, som driver med det danska språket och den danska nationens kulturella och sociala arv, och gör anspråk på att med turistperspektiv ”avslöja” det som ska bli den avgörande pusselbiten till en förståelse av det som kallas ”det rasistiska Danmark”. Den tesen fyller två funktioner: dels ger den självrättfärdigande svenska opinionsbildare en möjlighet att framhålla ”hur illa det kan gå”, dels drar det blickarna från våra egna problem. Ty i Sundströms världsbild finns det varken i Danmark eller Sverige några problem förknippade med den stora muslimska befolkning som kommit de senaste tjugo åren. Allt är fiktivt, i form av ”hjärnspöken” och ”främlingshat”. Problemet är de människor som räds en utveckling mot ett allt mer islamiserat samhälle där det dagligen reses krav på särbehandling. Sundströms bok har också tämligen unisont hyllats av den svenska mediakåren. Annars sansade kritiker har talat om den i ett tonläge som närmat sig det hysteriska.

Ivö kyrka, byggd på den danska tiden i Skåne.

De som hyllar Sundströms bok sätter etiketten ”god” på sig själv och ”ond” på de fiender som utmålas i boken. Fienderna har det gemensamt att de ifrågasätter en samhällsutveckling där fundamentalism – politisk och religiös – bestämmer över det demokratiska och sekulariserade livet. Fienderna är i denna skenbild av verkligheten ”reaktionära”, ”inskränkta”, ”islamofober” etc. De är inte längre människor av kött och blod som reagerar på missförhållanden i sina egna byar, städer och nationer. De människor som talar om arv, tradition och kultur blir den perfekta fienden för godhets-tyrannerna. I dessa ser hon ett hot mot all den relativism som raserar sociala sammanhang. Friheten finns i anarkin. Friheten finns i det atomiserade samhälle där var och en är sig själv närmast och alla kollektiva, sociala band upplösts. För godhets-tyrannen är Orwells nyspråk en självklarhet: förtryck är frihet, svart är vitt, kaos är ordning, terror är opposition och ont är gott.

Heliga Trefaldighets kyrka i Kristianstad. Uppförd då
Christian IV var Skånes regent, färdig 1628
i staden som skulle vara ett värn mot Sverige.

PS: Om du byter ut ordet Danmark mot ordet Skåne så får du också en bild av hur jag uppfattar den kampanjartade flod av texter som nu i medier - tryckta och elektroniska - riktas mot det landskap där jag själv är född och verksam. Fiendebilden "Skåne" blir en föredömlig ursäkt för de självgoda i deras strävan att bli ännu finare, ännu godare.

Bilderna från kyrkorna är tagna av Astrid Nydahl