I min barndomsstad Malmö fanns det ett fenomen som jag i unga år upptäckte och äcklades av: de anonyma insändarna i Kvällsposten. Insändarsidan fylldes dagligen av åsikter, hållningar och språkligheter på en nivå som jag inte i min vildaste fantasi kunde förknippa med mänsklig bildning eller begåvning. Insändarsidan var kvällstidningens slaskspann, dess rännsten och soptipp. De språkliga utbrotten brukade signeras "Upprörd skattebetalare" eller något liknande. Det fanns några få tillfällen då jag kunde respektera insändarsidans texter, och det var när de undertecknats med namn och man därför kunde utgå ifrån att en livs levande, skrivkunnig människa stod bakom orden. Men det var ytterst sällsynt.Nätkulturen är vår tids insändarsida. Det finns tiotusentals anonyma bloggar. Jag vet att hot- och hatkulturen i Sverige gör att människor inte vågar eller vill framträda med sitt namn. Med respekt godtar jag det, eftersom jag själv utsatts för hot och vet vad de åstadkommer av rädsla, ångest och mardrömmar. Men den valrörelse och eftervalsperiod vi gått igenom har fått mig att försöka förstå och analysera anonymitets-fenomenet närmare.
Det jag främst insett är, att anonymiteten i sig medför eller underlättar för ett språk och en argumentation som inte hade varit möjligt annars. Bakom en pseudonym eller en fiktiv gestalt kan den inre busen ställa sig längst fram och skrika. Det blir plötsligt möjligt att skriva sådant som man kanske inte skulle ha gjort annars.
Det är mot den bakgrunden jag lovat mig själv att aldrig - och jag menar aldrig - skriva, publicera eller låta trycka texter som jag inte kan stå för. Min blogg har alltsedan starten funnits i mitt eget namn, av det enkla skälet att den ger mig en direktkontakt med de människor som läser mina böcker. Så vill jag att det ska fortsätta vara. Jag har aldrig publicerat en text under pseudonym, och då har jag ändå skrivit en hel del under årens lopp som ingripit i minst sagt kontroversiella ämnen.
Det är de senaste tre månadernas kusliga utveckling av den svenska offentligheten som verkligen fått mig att tänka igenom detta - igen. Om och när jag skriver om det som inte flyter med strömmen, så gör jag det utifrån en seriös ambition. Jag tror inte på ryggmärgsreflexen som skrivmetod och jag misstror djupt tanken att vissa ämnen är så tabu att de inte låter sig diskuteras.
Jag är medveten om att detta leder till spekulationer, rykten och förtal. Låt det vara så. Jag kan inte annat än hänvisa till mina texter. Det som skrivits i mitt namn står jag för, oavsett om det de senaste 35 åren publicerats i en dagstidning, en tidskrift, en bok eller i en blogg. Det som varit mindre väl genomtänkt, omoget eller helt enkelt bara dumt skrivet får man försöka betrakta med mild självironi, en senare tids kritiska distans eller helt enkelt bara ångra för att sedan gå vidare.
Bild: Oppmannasjön, Skåne i september. Foto: A. Nydahl
Jag håller förstås med i att man ska skriva under med sitt namn. Det så kallade blogghatet kommer sig av anonymitetsskyddet, då folk tydligen vågar vräka ur sig vad som helst.
SvaraRaderaEn liten pendang till den diskussionen och som rör nätdebatterna, bloggar, och facebook. För min personliga del har det varit en slags nytändning. Direktheten. Att få slipa sina uttryck (det lyckas ju förstås inte alltid), sina åsikter; kan i bästa fall påminna om en diskussion, ett samtal, runt ett middagsbord där man inte håller med i allt vad som sägs men har tillåtelsen att också säga det. Jag gillar också att man i detta forum kan vara lite hård. Där har du Thomas också blivit lite av en förebild. Att liksom våga bita till. Alltför länge har jag varit blid och förstående för alla slags typ av argument - nätet har gjort mig mindre mesig.