Birgitta Kurtén-Lindberg: Detta folk av barbarer och skorpioner. Finlands svenska och ryska tid (Atlantis).

Mannerheim-statyn utanför Kiasma, Helsingfors.
Foto: Thomas Nydahl.

Vad vet vi om Finland - historiskt och nu? Förmodligen ganska lite, till mans. Vad behöver vi veta för att förstå? Räcker det inte att vi vet att man talar finska i Finland och att en minoritet talar svenska? Jag erkänner gärna att mina kunskaper om Finland är starkt begränsade, men att mina år som litteraturkrönikör i finlandssvenska tidskriften Astra Nova lärt mig en mängd nytt. Under mina två besök i Helsingfors på 2000-talet har jag snappat upp en del, och några vänner och kollegor med finsk respektive finlandssvensk bakgrund, på båda sidor Östersjön, har skänkt mig annat, av insikter och pusselbitar.

Men när jag fick Birgitta Kurtén-Lindbergs bok Detta folk av barbarer och skorpioner. Finlands svenska och ryska tid i min hand förstod jag hur lite jag förstått. För första gången har vi här i samtida svenskspråkig litteratur ett verk som sammanfattande och överskådligt ger oss de grunder vi behöver.

Från landhöjningar och Erik den helige, över striderna kring Kalmarunionen, Viborgska smällen, Hertig Karl, Gustav II Adolf, enväldets undergång till förräderiet på Sveaborg tecknar hon den svenska tiden, för att sedan i bokens andra avdelning ta fasta på den ryska och Finland väg till självständighet. Boken är upplagd i korta, mycket rappt skrivna avsnitt som kopplar det ena historiska skeendet och skedet till det andra. Birgitta Kurtén-Lindberg vet hur man berättar en historia, så att läsarens intresse ska hållas på topp. Boken är dessutom rikt illustrerad och har en avdelning med tips för vidareläsning.

Från mina egna stapplande försök att kommunicera på svenska i Helsingfors har det gått några år, men det är främst nu, genom läsningen av Detta folk av barbarer och skorpioner. Finlands svenska och ryska tid som jag tycker mig förstå lite bättre.

Eller som författarinnan själv skriver: "Det eftersatta Finland har blivit en kulturnation och Runebergs spådom om evig fattigdom har kommit på skam. Snellman, däremot, han sitter nog belåtet uppe i sin himmel och betraktar en fri finsk nation som knappt minns sin hundraåriga ryska parentes, men som helt självklart vårdar sig om sitt svensk-västerländska arv. Finnarna har blivit svenskar, om än på finska." Det är en av många roliga formuleringar, som här i efterordet, avslutar en roande och bildande bok.