Anders Johansson, hembygden och konsten. Avsnitt tre: samhällskritikern.

Det händer ofta att man möter religionskritikern i Johanssons texter. Låt mig börja med en ganska typisk dikt, Nu (ur I kometens tid, 1998). Där skildrar han sin reaktion inför en predikan med ordet Hästskit! och tillägger: ”eller något annat påtagligt/ som håller oss kvar här/ nu, nu, nu. /Och efter oss/ de förträffliga maskarna.”

Kanske kan man här frestas tro att han är helt renons på andliga eller mystika dimensioner. Inget kunde vara mer fel. Det han vänder sig emot är med all säkerhet teologin, gud som vetenskap och myndighet. Kyrkan och moskén symboliserar en övermakt, förklädd till andlighet. Han vänder sig i vrede och går därifrån. Gång på gång möter man dels en traditionell religionskritik riktad mot kristendomen. Ingen har, så vitt jag vet, invänt mot den. Men när han tar till storsläggan mot världens nu fortast växande religion, islam, då försöker den etablerade mediamakten förlöjliga och sätta stämplar på honom.

Och ändå är det exakt samma kritik han riktar mot islam, i dess egenskap av politisk rörelse med maktanspråk, i samband med en omfattande invandringsvåg från de muslimska länderna i arabvärlden, som på bara några årtionden förvandlat inte bara vårt eget land utan det mesta av Europa, med gettobildning, segregation, kriminalitet och religiöst-politiska särintressen och krav på omdaning av det sekulära samhället. Kanske har Anders Johanssons kritik här varit pionjärens. Innan de flesta av oss yppat annan kritik än den som kommer fram vid köksbordet, skrev han i ämnet, debatterade och försökte få fjällen att falla från våra ögon.

Det ideologiska åsikts- och livsstilspaket som kallas ”mångkultur” och den politisk-religiösa rörelsen islamism är två viktiga ämnen för Anders Johansson. Han berör dem i flera större texter i sina böcker. Låt oss börja med mångkulturen. För tjugo år sedan använde man begreppet som ett sätt att beskriva ett samhälle som öppnat sig mot omvärlden, som tog emot flyktingar och invandrare och som talade om allas rätt och närvaro. Som tiden gick kom begreppet att bli ett slags ideologiskt filter för all kritik mot det som gått snett i det moderna projektet: gettobildning, segregation, etnifiering av det offentliga samtalet etc.

Därmed kunde man också säga att begreppet mångkultur slog över i sin motsats och kom att beteckna ett samhälle och ett tillstånd där relativismen, bristen på kulturell och nationell identitet blir det utmärkande och där en låt-gå-anda präglar alla diskussioner. I stor beröringsångest avvisades all kritik mot projektet som antingen ”rasism” eller ”främlingsfientlighet”. Trots att hela det politiska etablissemanget verkade vara överens om att driva politik på det sättet växte kritiken. Idag har vi en öppen och politiskt organiserad front mot etablissemanget som inte räds klarspråket. Anders Johanssons texter har föregått denna med många år, och hans argument är i högsta grad relevanta också idag, som när han skriver:

”Europa kommer möjligen inom något eller några decennier att befinna sig i ett kulturellt, socialt och religiöst krig med den muslimska världen, i grunden ännu en repris på den gamla trista kampen mellan tro och vetande. Det går inte att bemöta denna attack mot det sekulära samhället genom att vända andra kinden till, förlåta, blott bortse från, eller hänvisa till budorden. Jag tror fullt och fast på något så otidsenligt som nationell säkerhet och på ordens och tankens frihet.” (ur När samtalet tystnar, från Sanningen är originell, 2005).

Min text ingår i denna nyutkomna antologi.

Redan vårvintern 2003 initierade Anders Johansson en klargörande debatt i Ölandsbladet om invandringspolitikens skuggsidor, och i stridsskriften I landet Censurien (2008) samlade han ett antal viktiga texter i denna anda, om vår tid, dess medgörliga underdånighet och vår brist på oppositionellt sanningssökande och revolt mot de av överheten påbjudna åsikterna. I titelessän skriver han om Ezra Pound och hur omöjligt det hade varit för honom att verka också i vårt land, idag, i en kultur av ”godhet” och vingbruten demokrati. Han avslutar med orden:

”Men också de sympatiska karaktärer som i sin synbarliga ärlighet ber om gillande är olidliga. Jag avskyr den röst som vädjar om att bli uppskattad, som försöker vara ”korrekt” och följa den politiskt korrekta linjen. Det är både rotariansk skrytmentalitet och stalinistisk partigängarmentalitet. Kultur är i grunden något annat, något evigt pågående, ett kaleidoskop av röster.”

Det kaleidoskopiska går alltid förlorat i samhällen där den kritiska synpunkten undertrycks. Också i Sverige, med grundlagsfäst yttrande- och tryckfrihet ser vi hur varje motröst undertrycks eller tystas. Det är i det perspektivet Anders Johanssons skriftställningar i de frågor som rör det mytologiskt mångkulturella eller det islamistiska hotet mot vår samhällsordning, blir så viktigt.

Att diskussionen om islamismen och dess terror och vardagliga krav på särbehandling av muslimer som lever i vårt land, så länge undertryckts, förlöjligats eller helt stoppats, har skadat grundläggande egenskaper för det svenska samhället och bidragit till att göda extrema krafter. Om vi inte kan enas om demokratins mest grundläggande beståndsdelar kan vi varken förändra eller förbättra sociala, ekonomiska, politiska eller kulturella villkor.

I den sociala debatt Johansson deltar ska man också komma ihåg att han till exempel utförligt skrivit om vetenskapsmän som Linné och Darwin. Den senare ägnade han volymen Darwins skugga 2008, i vilken han betonar naturens, djurens och människornas värde på individnivå. Det är ett av de återkommande inslagen i hans texter, det idag så viktiga individ-perspektivet, ur vilket allt som har med skyldigheter och rättigheter att göra egentligen stammar. I den vackra volymen Linné på Öland och i vår tid (utgiven 2006) problematiserar han bl.a. människans anspråk på överhöghet och resonerar kring vår plats i den jordiska helheten, där de andra, icke-mänskliga varelsernas perspektiv också lyfts fram.

I den del av Anders Johanssons författarskap som ägnas de sociala och politiska frågorna tycker jag mig se den röda tråden. Det är den som kan kallas hembygden, hemorten, den egna byn eller staden, huset, hemmet, familjen. Att bejaka den tillhörigheten borde vara alldeles självklart, men eftersom vi lever i en tid som premierar rotlöshet och hyllar famlandet efter identitet och kallar själva famlandet för ideal, framstår hans författarskap som mycket ovanligt. Jag är däremot övertygad om att det har livskraft och att det för kommande generationer kommer att säga mycket om oss som lever, verkar och skapar i detta kaotiska nu.

Foto: Astrid Nydahl