Anders Johansson, hembygden och konsten. Avsnitt ett: poeten.

Det har hänt mer än en gång att Anders Johansson påpekat för mig, att det är som poet han i första hand betraktar sig själv. Han gör alldeles rätt i det, eftersom poesin finns närvarande i det mesta han gör, inte minst i de ömsinta natur- och djurbetraktelserna skenbart skrivna på prosa, och i den inte sällan svindlande vackra fotokonsten.

Men med poet menar han här något specifikt. Han syftar på diktningen, den litterära källa han öst ur sedan tidiga år. Genom hela Anders Johanssons författarskap löper ju denna diktning, i samling efter samling, som oftast mötts med stor respekt av litteraturkritikerna och som gjort honom självklart närvarande i den krets av lyriker som lyckats fästa samtiden på pränt, ge den gestalt, göra den begriplig eller mindre obegriplig.

Anders Johanssons poesi rör sig så obesvärat mellan det konkret vardagliga och det upphöjt filosofiska:

Genom fönstret möter jag
kråkans öga
en undran blir hängade mellan oss.

När orden försvunnit in i
natten är vi
i samma mörker

(Frågan, ur samlingen Dikter om djur och människa, 1997)

eller som här:

Stå med mig, stilla
en minut
medan natten klättrar uppför
vår kulle.
Viska några hemligheter
du minns från livet.

(Natten, ur samlingen I kometens tid, 1998)

Det är ofta natt i Anders Johanssons poesi, och det är ofta både människor och djur som befolkar den. Nattens tystnad och mörker är förutsättningar för eftertanke i en kultur och en tid som vår, där allt mullrar och spränger sig fram, som om människan fruktade både det långsamma och det lågmälda. I Johanssons poetiska natt finner jag ofta vila. Jag stiger in i dessa dikter som i mina egna mörka rum om natten, jag ser hur iakttagelser och frågor formuleras med samma ödmjukhet, jag kan göra dem till mina. Kanske kunde man säga att trådarna löper samman här:

En häger ropar i höstnatten
Och jag vaknar i tron
Att det är min egen röst
Som försöker undfly drömmen.

Månen står över viken,
Orangefärgad.

Räkna mig till djuren,
De levande, som skriker
När hugget träffar dem.

Och för varje år,
En starkare önskan:
Att få leva i denna värld.

(Ropet, ur samlingen Stränderna 2006).

I mitt sätt att umgås med poesin är det här jag själv blir större än vid diskbänken eller med strykjärnet. Från det mycket vardagliga, det som ter sig banalt för att det måste göras, når jag här, genom dikten, fram till det som är existensens själva fundament. Det är vad verklig poesi gör med oss.

Foto: A. Nydahl.