Den moderna mångfaldens enfald

Julia Roberts – stjärnan som kom tillbaka (Svenska Dagbladet, kulturen 30 maj 2009)

Julia Roberts - romantikens drottning (Dagens Nyheter, kulturen 31 maj 2009)

Anna Gavalda ger läsarna lyckliga slut (Svenska Dagbladet, kulturen 30 maj 2009)

Anna Gavalda slog igenom med romanen ”Tillsammans är man mindre ensam”. Bok­lördag träffade henne för ett samtal om ­framgång, livskriser och den nya boken. (Dagens Nyheter, kulturen 30 maj 2009)

Det handlar inte bara om journalistisk heder och publicistiska ambitioner utan också om ren marknadsmässighet.Vem är intresserad av att försöka sälja två identiska tidningar på samma marknad? På en ort med två tidningar finns det en möjlighet att få två versioner.

Så stod det i en debattartikel publicerad i Svenska Dagbladet den 12 oktober 2007, under rubriken Presstöd tryggar mångfald.

Vill man ytterligare understryka vikten av mångfald kan man läsa dessa:

Julia Roberts om nya filmen, amningspauserna och de heta scenerna (Aftonbladet, nöje 29/5-2009)

Julia Roberts strålar och lyser ännu starkt (Expressen, nöje 29/5-2009)

Är det förmätet att förslå bildandet av:

1/ Tidningen Morgontidningen
2/ Tidningen Kvällstidningen

Två rikstäckande tidningar, med samma ägare och samma innehåll, skulle underlätta opinionsbildningen, kultur- och nöjesbevakningen, inrikes- och utrikesbevakningen samt förhindra onödig social, politisk och kulturell oro. Vi hade sluppit debatter, diskussioner och onödiga, störande och irriterande inslag av litteratur, musik och film som skapats av s.k. gammelkonstnärer (av det där slaget som vill ha arvode för skrivna böcker, inspelad musik och filmade berättelser).

Ägarskapet kunde fördelas med 25% vardera till familjen Bonniers, LO, Schibstedt och Piratpartiet.

Sommar inne och ute

Efter årets första riktigt långa cykeltur på morgonen återvänder jag in för att baka. Fönstren står vidöppna. Myggnätet uppe. Betten på fingrarna påminde mig. De små starungarna kvillrar i björkhålet, solen står och spelar över en klarblå himmel. Astrid är på sitt äldsta barnbarns konfirmation idag, han som är lika gammal som hennes och min kärlek. Jag bakar för guddotternas examen: baguetter och annat. Från biblioteket spelar Ivo Pogorelich sitt Bach-piano som om han fötts där bland de svarta och vita tangenterna. De politiska striderna fortsätter. I artikel efter artikel ser jag de välgödda argumentera för ännu en långsittning i Bryssel. Om jag röstar den här gången så gör jag det bara för att dra mitt ytterst blygsamma strå till den stack som behövs för att hålla nazisterna, Pirat-populisterna, islamistvännerna och nationalisterna borta. Europa sjunker i sumpen samtidigt som solen spelar över oss. Det går inte ihop och det får inte gå ihop.

Nazism, fascism eller bara gammal vanlig populism? Kvinnorna och rörelserna...

Den som tror att nationalsocialism, fascism och extremhöger är tre olika namn på samma politiska riktning går snabbt vilse. Dessvärre har vi under lång tid levt med en politisk terminologi som mer använt begreppet fascism som ett skällsord.

Den nationalsocialism som idag vill föra vidare arvet från Adolf Hitler och den tyska nazismen finns förvisso i vårt land. Den har haft många olika partibeteckningar under efterkrigstiden och dessutom överlevt i flera mindre organisationer. Bland dessa kan nämnas Nordiska rikspartiet under Göran och Vera Oredsson. Dessutom har senare organisationer som Nationalsocialistisk Front (NSF) figurerat parallellt med Svenska Motståndsrörelsen och Info 14. NSF lades formellt ner hösten 2008 för att återuppstå som Folkfronten. Dessa rörelser är naturligtvis försvinnande små, men att för den skull betrakta dem som icke existerande är både dumt och farligt. I takt med att islamismen växer i vårt land ser vi många nya allianser av extrema politiska grupper som förenas av sitt judehat. Den allians som vuxit fram mellan islamisten Mohamed Omar och identitärer och traditionalister på nätet är ett väl så tydligt tecken på detta. Att nazister idag kallar sig identitärer är inte konstigare än att gamla kommunister kallar sig folkdemokrater eller något annat som klingar av allmänvänster. I den politiska debatten tycks sådana strömningar hämta sin avgörande näring ur olika konspirationsteorier som anknyter till 11 septemberattackerna.

Sveriges enda uttalat fascistiska organisation var Per Engdahls Nysvenska rörelsen, som hämtade sin ideologi och inspiration från Mussolinis Italien snarare än från Hitlers Tyskland. Huruvida det finns någon verklig, samtida arvtagare till honom låter jag vara osagt.

När idag Sverigedemokraterna strävar efter att bli ett nationellt svenskt parti av samma betydelse som Dansk Folkeparti i sitt land, innebär det också en utrensning av enskilda personer och ideologiskt gods från Bevara Sverige Svenskt och liknande extremgrupper. Bildandet av Nationaldemokraterna var redan det en markering från grupperingar som var och är i högsta grad missnöjda med den nya profil SD lagt sig till med.

För att förstå populismen måste man först och främst vara redo att sortera i begreppen. Gör man inte det kommer all analys att halta och därmed skapa mer förvirring än klarhet. För att samtiden ska bli tydlig måste man då också studera det förflutna. Sif Bokholms studie I otakt med tiden (Atlantis) är ett utmärkt instrument i det avseendet. Hennes bok sätter ljuset på de kvinnor som varit aktiva i rösträttsmotstånd, antipacifism och nazism. Det är fr.a. på det senare området som boken har intresse. Bokholm visar att de svenska kvinnor som var aktiva nazister i mycket hög grad fäste sig vid Hitlers program för hemmafrun och modern. Deras antisemitism hängde intimt samman med deras syn på kvinnors sociala och politiska roll. Socialt var de hemmets och familjens grundbult, politiskt skulle de hålla sig så långt i bakgrunden som möjligt, och helst av allt inte delta alls.

Arvet från dessa kvinnor beskrivs i God dag kampsyster! Kvinnor i extremhögern (Atlas), skriven av Maria Blomquist och Lisa Bjurwald. Deras bok är intressant i detaljerna, när de talar med unga kvinnor som är eller har varit aktiva nazister. De ger framför allt en något annorlunda bild av dem än vi vanligtvis mött i medierna. De är inte alls passiva flickor som följt med sin pojkvänner till nazistiska demonstrationer, tvärtom har de aktivt sökt sig till rörelsen i en känsla av utanförskap och diskriminering. Många av dem understryker att de blivit förnedrade av invandrarkillar och att det fått dem att söka sig till en starkt uttalad främlingsfientlighet. Fördelen med boken är att den också aktivt undersöker den svenska nazismens aktivitet på internet, samtals-sajter och annat. Den ger en god överblick för den som själv vill studera fenomenet mer.

Slutligen några ord om Pontus Mattssons reportage Sverigedemokraterna in på bara skinnet (Natur & Kultur). I allt väsentligt måste man betrakta den som ett misslyckande, eftersom den egentligen bara upprepar och understryker mediala bilder av SD och deras aktivister. Det finns inga djupgående analyser, och de intervjuer som Mattsson fått med de ledande personerna i partiet ger inte särskilt mycket mer än det som vem som helst kan läsa sig till på SD:s egen hemsida. Mattsson pekar förvisso på partiets rötter i en extremt hatisk och nazi-influerad strömning i det svenska samhället, men det ter sig idag mer som ett grovt understatement än som nya kunskaper och insikter.

Inför valet till Europaparlamentet är såväl nazistiska som folkhems-nationalistiska grupper aktiva. Det de har gemensamt är att de är negativt eller fientligt inställda till den europeiska unionen. Det är möjligt att SD har små chanser att komma in. Men dessa chanser har samtidigt beskurits av nya små partibildningars uppdykande, här i Sverige inte minst det snabbt växande, och för popkulturens dumhet och ytlighet så signifikativa Piratpartiet. Men i andra europeiska länder, som Polen, Ungern och Rumänien utgör de nazistiska grupperna ett reellt hot. Också i Storbritannien finns det en risk att BNP (det nazianstuckna nationalistpartiet) lyckas ta sig in i EU-parlamentet.

Det är en mörk tid vi lever i. Liberalism förväxlas med roffarmentalitet. Folklighet heter Nej, vi betalar inte. Högern har glömt hur ordet konservatism stavas. Vänstern är vilse i islampannkakan. Religionen blir viktigare än friheten. Paralyserade står vi framför valurnorna och undrar om det delas ut gratis musik, film och böcker. Men det finns därför heller ingen som helst anledning att slarva med begreppen och analyserna. Nazism är nazism. Nationalism är nationalism. Varje hörn vi rundar är en ny avgrund.

(Om bildmaterialet vill jag säga att det anknyter till temat i de två första böckerna om kvinnorna i den nazistiska rörelsen, historiskt och i vår samtid. Den nedersta bilden, med den fanbärande kvinnan i mitten, är från en Nationaldemokratisk demonstration. Bannern till sist, är hämtad från Sverigedemokraternas hemsida. Parollen "Ge oss Sverige tillbaka!" är identisk med den som Dansk Folkeparti använder: "Ge oss Danmark tillbaka!" vilken dansk press för övrigt belyser utifrån det faktum att den danska vänsterorganisationen Enhedslisten använder samma ord i sin kampanj inför eu-valet, nämligen dessa: "Gi' mig Danmark Tilbage".)

Joyce Carol Oates: Dagbok 1973-1982 (Bonniers, redigering av Greg Johnson, översättning av Ulla Danielsson)

”Den förnimbara världen med alla dess svåra frestelser, dess skönhet, förmånen av den, de mänskliga relationernas ständiga drama…”

Så skriver Joyce Carol Oates i sin dagbok den 22 juli 1977 och sammanfattar därmed oavsiktligt också något som kunde sägas gälla hela denna dagboksvolym som nu utkommit i svensk översättning. Det är nämligen inte alls så som vissa kritiker påstått, att Oates ”bara” skriver om hur mycket hon älskar sin man och med vilka människor hon umgås på fritiden. Det är en nidbild av en mycket spännande, tät och informationsrik volym, som just handlar om det citatet ovan visar, utifrån den skönlitterära författarens intresse och begåvning.

De drygt femhundra sidorna är ett urval gjort av Greg Johnson, med både strykningar i enskilda stycken och längre avsnitt som ansetts vara av alltför privat karaktär. Originalboken utkom 2007 på Oates eget förlag The Ontario Review Press, tidskriften och förlaget som fr.a. hennes make Raymond J. Smith drev fram till sin död i februari 2008. Det omfattar perioden 1973 – 1982, varje år inleds med en redaktionell text om Oates förehavanden och utgivning. Boken har dessutom ett förord av Oates själv, i vilket hon understryker att hon aldrig kunnat tänka sig att publicera – eller ens skriva – en dagbok som ”redskap för min aggression”. Den innehåller alltså inga spektakulära angrepp på kollegor i litteraturens värld, och redan det är befriande. Det är inte detsamma som att den skulle sakna sociala, politiska eller kulturella konflikter. Bland annat berättar Oates vid återkommande tillfällen om de stalker som förföljer och t.om. dödshotar henne.

Grunden för dagboken är det vi kallar vardagslivet: läsning, skrivande, umgänge, familjeliv, läraryrket – och naturligtvis reflektioner kring litteratur och kultur i vidare bemärkelse. För en författare blir vardagslivet självklart präglat av litteratur.

Oates skriver med nykter stillsamhet. Hon tar aldrig till överord, vare sig termometern stiger mot 40 grader eller för att berätta om kärleken till sina föräldrar. Hon är, också i dagboken, en berättare. Hon röjer förvisso djupa sprickor i sitt eget liv – anorexin och funderingarna kring självsvälten är här den största och allvarligaste – men hon försöker aldrig skriva så att det skulle passa en löpsedel, gagna ett rykte eller en sladderspalt. Hon konstaterar att anorexin är ”en kontrollerad och utdragen form av självmord” men tror också att en av dess drivkrafter är att det som främst lockar är ”en förvandlad, upphöjd vision av en själv”. På det sättet kan anorektikern ”förflytta sig upp över den grova fysiska nivån.”

Under de år dagboken omfattar skriver Oates några av sina kanske främsta verk, som på svenska fick namnen Ljusets ängel, Marya – ett liv, Morgonstjärnan, Det var vi som var Mulvaneys, ett stort antal noveller bl.a. publicerade i antologin Normal kärlek: 12 berättelser, men kanske först och främst den stora, gotiska romanen Bellefleur som utkom på svenska 1982. Under mycket lång tid får läsaren följa Oates i arbetet med den, liksom med de lika omfattande romaner som skulle följa därefter och som sammantagna utgjorde vad hon själv kallade en gotisk trilogi.

”Meningen med livet är att fördjupa sig i skönhet” skriver hon våren 1978. Denna insikt kan tyckas född ur Oates sociala vara, som börjar i en mycket fattig, proletär nivå, för att sedan via medelklassen hamna i det som har med ekonomisk makt och status att göra, nämligen det Oates kallar ”lägre överklassen” trots att denna tillvaro alltid tycks begränsas av hennes ”tuffa proletära bakgrund”. När hon skriver om detta formulerar hon också en hyllning till ”den amerikanska arbetarrörelsen (Gud välsigne den – framför allt min farfar Woobly)”.

Nobelpriset då? Jodå, alltsedan 1970-talet tycks hon ha förekommit i spekulationerna och hon för nästan årligen in anteckningar om vem som står på tur, och huruvida hon själv ”står på listan”. Som läsare kan man tänka att det är hög tid nu. Hon är definitivt en av de stora amerikanska berättarna, och med sin essäistik och poesi därtill är hon kvalificerad i långt högre grad än flera tidigare mottagare. Och ändå tror jag att hon själv finner det minst lika tillfredställande att i oktober 1981 kunna föra in i dagboken att Bellefleur, då i tredje pocketupplagan, tryckts i ”fantastiska 783 000 exemplar”.

Främlingen av Albert Camus i nyöversättning av Jan Stolpe (Bonniers)

Nu har den kommit i Jan Stolpes nyöversättning: Främlingen av Albert Camus (Bonniers). Det är en bok för en lång kväll eller en halv natt. Jag började före midnatt och var färdig när fåglarna börjat sjunga. Oupphörligen fascinerad. Hur gjorde Camus? Vad var det som fick hans prosa att verka så enkel och självklar att man inbillar sig att Främlingen var lättskriven? Knepet fanns inom honom. Knepet var inget knep utan ren talang. Jan Stolpe gör hans franska till en svenska av samma slag. Berättelsen låter sig berättas, kapitel för kapitel, tills hela sagan ligger där, utvecklad, färdig och slut, framför en. Jag måste medge att jag gillar Meursault. Han låter det mesta passera okommenterat, han orkar inte argumentera. Han håller hellre med än börjar diskutera, så får han i alla fall vara ifred. Tror han. När hans mamma dör försöker han, och lyckas, hålla sig så känslomässigt neutral som möjligt. Han gör det som förväntas av honom, varken mer eller mindre. När han kommer tillbaka från begravningen jobbar han och noterar vad grannarna i huset i Alger gör. Han är inte glad för att gubben Salamano misshandlar och förnedrar sin hund. Men han ställer upp för Raymond när denne behöver förnedra sin kvinna. Själv försöker han hantera Marie, som säger att hon älskar honom och vill gifta sig. Ja, säger han, det kan vi göra. För du älskar väl mig, frågar hon och han svarar, uppriktig som alltid: nej. Men gifta sig med henne kan han ändå tänka sig.

Berättelsen tar ny sats och vänder när Meursault tillsammans med Raymond och dennes vän Masson ska försöka reda ut konflikten med de arabiska männen på stranden. Det slutar med att Meursault skjuter ihjäl en av dem. Resten av romanen följer vi honom i häktet och under rättegången. Inte heller där kan han - eller ens får för sin advokat - tala för sin sak. Han håller med om det mesta och döms till döden. Bokstavligt talat allt vänds emot honom, också det faktum att han inte ville se sin döda mor i kistan. Så kan vår "vanlighet" alltid vändas till ett brott. Vi lever våra vanliga liv men kan i ett tillspetsat läge anklagas för just det! Det enda Meursault önskar sig är att det ska komma många människor för att se honom avrättas, och att "de hälsar mig med hatiska skrik".

Michael Azar har skrivit ett efterord till den nya utgåvan. Få kan väl Camus som han: "Vi öppnar romanen och träder själva in i det soldränkta och sönderfallande franska Algeriet. Vi hör Meursaults fräna och klarsynta röst berätta om moderns begravning, om stunderna av sinnlig glädje, om mordet på araben och om den död som väntar honom."

Gunnar Lundins författarskap

Gunnar Lundins författarskap har jag följt alltsedan den dagen jag fick hans översatta urvalsmanus av Emerson-dagböcker i min hand, det blev inledningen på ett samarbete och en vänskap. Det var 1992, jag drev Studiekamratens förlag. En av de tidiga titlar jag utgav, under förlagets andra levnadsår, blev just Emersons Läroår. Jag lärde känna Gunnar Lundin och på kuppen också Emerson, som dittills mest figurerat i det jag läste av och om Thoreau. Efter Läroår gav jag sedan ut ytterligare två Emerson-volymer, bl.a. en nyöversättning av hans välkända verk Naturen.

Under åren 2000-talet har Gunnar utgivit I rörelse-trilogin, som omfattar I rörelse (2004), Det enkla ska jag lära (2005) och Grön och grå (2007). När han nu i maj 2009 följer upp med En våning i Babel fick jag anledning att bläddra mig bakåt i författarskapet. Det första som slår mig är hur mycket jag funnit giltigt för mitt eget liv i hans böcker. Den sällsamma blandningen av aforism och kortprosa tilltalar mig mycket - som hos Vilhelm Ekelund eller varför inte Nietzsche - och jag ser ofta förbindelser hos Gunnar till egna tankar och intressen:

"I informationssamhället förväntas vi svara på tusen meddelanden; så är analysapparaten igång. Jämför naturen, där allt tar till sig precis den information det behöver, inte mer!" heter det i I rörelse.

"Att lära sig betrakta lugnt och sakligt - att ge sig tid, även åt lappri - är att lära betrakta sig själv och relationer på samma sätt" i Det enkla ska jag lära.

"Att författaren kommunicerar i ensamhet är socialt liv - och förberedelse för socialt liv" slutligen i Grön och grå.

Så kan mycket handfasta och konkreta texter se ut. De ska inte förväxlas med det slags billiga "livsråd" som samtida bokutgivning är så full av. Rakt tvärtom ingår i de i längre resonemang, fragmentariskt formulerade, men insatta i helheten som ett slags hållning och attityd mer än val av "stil". Hos Gunnar Lundin kan jag själv allra mest hämta en lugnare andning, jag kan lära mig mer om hur man stoiskt möter också de allra mörkaste krafterna. Han har själv en sådan, nästan upphöjd, känsla för att livet varje dag bjuder på en ny överraskning som man helt enkelt inte kan hetsa upp sig över. Ty om och när man gör det, tar själva den fysiska organismen stryk. Jag mår illa när jag går in i konflikten. Ja, jag mår själv illa. Jag får också ont i magen eller huvudet av det som får mig att snubbla. Om jag bara nöjde mig med att flytta på stenen eller att ignorera den, istället för att svära över den, om jag förstod att hantera det som omger mig varje dag - kommersen, köpenskapen, jakten på prylar - med en blandning av likgiltighet och avståndstagande.

Gunnar Lundins nya bok, den i dagarna publicerade En våning i Babel, kan sägas haka i trilogin. Rent formmässigt är den lik de tre föregående böckerna, men också filosofiskt utvecklar den resonemang och erbjuder fördjupande tankar. Här går han också in i fränders böcker, läser och resonerar - och skriver porträtt i några fall: Halvdan Renling (som jag själv minns från författarförbundsmöten i unga år), Gunnar Björling, Carl-Erik af Geijerstam, Rabbe Enckell, Ivar Conradson, Proust. Men här figurerar också - förstås - en man som John Cowper Powys. I musikens värld är det lika självklart att möta en gnolande Chet Baker, som Bach-interpreterna Glenn Gould (också han gnolande) och Christina Bjørkøe.

Aforismen, som finns i ett självklart centrum, beskriver han så här: "Aforismen, liksom en sorts poesi, är ett meddelande, erbjuder ett möte - läsaren ser författaren. Tilltalet innebär att han inte ska identifiera sig med utan från den mänskliga grunden finna sitt svar - i ett tonmöte. Aktivera existensens stumheter."

Gunnar Lundin: ny bok och nya texter

Gunnar Lundin är aktuell med En våning i Babel. Med anledning av hans just utkomna bok publicerar jag idag två nya prosatexter av honom.

DICKENS

Att från denna värld av svängningar mellan plåga och lust, crescendon och descen­don, från vaggans födelsens ögonblick av ”förvåning” hungriga drivna till allt ona­turligare bufféer vakna upp i behovslöst solskuggat tillstånd – vem har skildrat det bättre än Dickens? När Oliver efter barndom i fattighuset, en tid i likkistbranschen och livet bland glättiga gamänger lika andarna i Swedenborgs helvete komma till sans i bädden hos Mr Brownlow med tjänste­kvinnan vakande vid huvudgärden i en stämning av sommar närhet natur – det är som i en cellosonat av Bach: allt är förbi, i glömska sänkt, i galaxer, men det tysta dämpade ljuset av en ny början glittrar över vattnet. Oliver vaknar behovslös, ”hemma”; han tackar nej till en måltid; han vill fördröja, somnar om i en ny sömn, ty själva uppvaknandet var det viktiga. Goethes Aufschuss förenklat till kinesiskt tecken. Vardagen med dess svängningar väntar och kan blott uppskjutas och i fortsättandet är han densamme och livet lika oväntat och väntat.

VETAREN

En vetare kan för den oförberedde som funnit livskraft och tröst i ett tilltal verka som ett slag i ansiktet, nämligen vetaren som behandlar författa­ren som en patient. Var då livskraftmöjligheten suspekt? Passar jag inte in i den normalitet där vi alla mår bra – är alltså ett trivselodugligt undantag? Denne broder i den bullrande framskyndande tidsandan sitter uppspetad som torkad fjäril under mikrosko­pet och när vetaren fått den still och orörlig ges diagnosen. Men han har i den klan där han ingår i pälsen som skyddar mot tomheten glömt att det är i rörelsen människan och dikten blir sann och autentisk – när liv möter liv sanningar och riktningar uppstår förborgade i erfaren­heten och skänker en ny dag åt människor och ting. I pälsen ingår vi alla – och när du lämnar den tro inte på den nya värmen. Frys! Hävda dig, skaffa de rätta förbindel­serna, kom tillbaks till det dukade bordet och de glimmande ljusen. Vetaren ser inte att vi alla är patienter och att vår skatt och våra möjligheter delvis ligger i detta faktum; vetaren är en patient som skriver om en frisk och befäster sammanhållningen i pälsen över tomheten. Objektet ligger på analysandsoffan – och hur många har inte där blivit avsnoppade. Puman som går ner till vattnet för att dricka är en syn av stolthet. Löven som rör sig i vinden. Barnet på sin cykel, flickan på sin spark.

Att nalkas en fredag.

Man kan nalkas en fredag på minst två sätt:

* Man kan betrakta den som en slutpunkt. Djupt andetag och tanken: Äntligen över!

* Man kan betrakta den som inledningen på en vilopaus, utifrån vilken man tar sats inför det som ska komma. Andetag, blickar, ett pulserande hjärta.

Jag väljer det andra alternativet. Så länge jag lever kommer jag att göra det. Trots nederlag och besvikelser, trots missräkningar och svek kommer jag att utgå ifrån vilan för att kunna gå till nya uppgifter. De finns runt varje fredagshörn. De finns i mitt liv, liksom i de liv som spirat ur det: döttarnas och sönernas, alla barnbarnens.

"Vem vet varför inspirationen kommer, varför inspirationen sinar?"

"... John tycks inte förstå eller vill inte erkänna att han förstår att ingen av oss egentligen 'styr' våra liv; att det är våra liv, våra öden som styr oss"

(Joyce Carol Oates: dagboken 28 januari 1975)

Sándor Kányádi: Dagg på stjärnan

Transylvanien.

Bartók.

en ensam fiol
på havet
det förflutna och nuet
och kanske framtiden

på väg att sjunka
sjunkande

endast kaptenens
båda ögon
endast för ett ögonblick
slutes

det kan inte gå illa när
musiken är med oss

Så lyder dikten Bartók i sin helhet, skriven av Sándor Kányádi. Hans poesi finns rikt översatt till svenska i den vackra, inbundna volymen Dagg på stjärnan (Brända böcker förlag, 2007, översättningar av Géza Thinsz, Béla Jávorsky, Ferenc Mervel, Susanna Fahlstrlm, Eva Klein, Farkas Vánky och utgivaren Ove Berglund).

Sándor Kányádi föddes 1929 i Transylvanien i nuvarande Rumänien. Han lever dock nu i Ungern, där han för kort tid sedan kunde fira sin 80-årsdag. Sándor Kányádi är poet, översättare från tyska, jiddish och rumänska. Dessutom har han varit redaktör för olika litterära tidskrifter. I ungerska skolor reciterar man hans dikter, som också är översatta till åtta språk.

I bokens avslutande essä skriver Zoltán Veress: "Termen minoriteternas humanitet föddes just i den atmosfär som dessa folkgruppers hoftulla och utlämnade belägenhet skapar: en solidaritet med alla som trakasseras, förtrycks, svälts, fråntas sin frihet, sitt hem, sina mänskliga rättigheter och elementära livsvillkor, vilka obönhörligt mals in i en amorf, atomiserad, konsumidiotisk massa - och en sådan solidaritet, en sådan brinnande längtan efter civilisationens och humanitetens bevarande klingar sällan lika smärtfyllt, klart och universellt som i Sándor Kányádis dikter."

Sándor Kányádi

Ödesdikt.

Du kom före mig.
Helt i sin ordning broder,
före mig i kön,

men du kan också
genast stilla din hunger
om du slukar mig.

Inför en volym som denna, drygt 300 sidor tjock, kan man väl bara säga: tag och läs!

Från Internationella biblioteket citerar jag:

Tamás Gergely: Nu är du "klar" med Sándor Kányádi. Vem är han, varför just Kányádi? En "minoritetspoet" med sina egna sorger - svenskarna är inte ens intresserade av de svenskar som lever utanför landets gränser, finlandssvenskarna till exempel...?

Ove Berglund: Jag bekantat mig med en handfull (döda) ungerska poeter, i enstaka dikter på bunden vers: Pilinszky, Radnóti, Babits, Karinthy, Weöres, Petöfi, någon mer. Jag har också tillsammans med György Fenyö tolkat Babits härliga skröna Jonas bok och ska försöka ge ut den i ett litet häfte. Kányádi, född 1929, lever än och den som intresserade mig för honom för ett år sedan var Farkas Vánky i Vällingby, en god vän till Kányádi, som vill ge ut honom på svenska; det fanns redan ett 40-tal tolkningar av andra, det är dikter på fri vers. Jag blev speciellt intresserad av hans politiska dikter från Ceausescus tid, och hans barndikter, han har skrivit massor. Jag har nu, som nybliven pensionär, gjort 80-90 dikter, mest de på bunden vers. Varje ny råöversättning som Farkas ger mig är ett nytt äventyr. Men det är snart dags att försöka ge ut det vi har. Är svenskar intresserade? Inte så många, kanske. Men jag tänker att poesi på ungerska språket borde få en större plats i Sverige. En vacker dag kanske även den svenska ”kultureliten” blir intresserad…


Här kan du läsa mer om Sándor Kányádi.

I Skåne vi hava ett Albanien

Min bror har gröna fingrar. Titta på växten i centrum av bilden (och ovan i närbild), med alla de blå klockformade blommorna. Den har en säregen historia.

Sommaren 1978 var jag anställd av en svensk resebyrå, som i samarbete med Svensk-Albanska föreningen arrangerade gruppresor till det då slutna och isolationistiska Albanien. Jag bodde i Durrës, den albanska hamnstaden. På hotellet fanns det en växt som slingrade sig från fjärde våningen ner i bottenplan. Jag knep ett skott och tog med mig hem. Under åren som gått har gäster och vänner fått med sig något litet skott hem och så har den spritts över Sverige. Min bror tog sitt med hem för något år sedan. Och i hans trädgård växer den bra. Jag har, i brist på kunskap, alltid kallat den för Albanen. Min bror visste att det är en Vinca Major. I Skåne vi hava ett Albanien, kunde man säga. Närmare bestämt allra längst söderut, i Abbekås, där den trivs i den sandhaltiga jorden och växer så bra.

Vänner och "vänner", akademiker och striden om tjänsterna

John Cowper Powys - hans verk består.

I sjutton år, sedan 1992, var vi vänner. Det som gjorde att vi lärde känna varandra var att jag i samarbete med Sven-Erik Täckmark gjorde ett stort temanummer av tidskriften Studiekamraten om den walesiske författaren John Cowper Powys. Vi hade fantastiska namn på listan över medarbetare: Iris Murdoch, Margaret Drabble, Charles Lock, John Bayley, Göran Börge, Harald Fawkner, Morin Krissdóttir och många andra.

Hon som också medverkade hette Jacqueline Peltier och utger sedan många år en tvåspråkig tidskrift, la lettre powysienne. Hon är bosatt i Bretagne, närmare bestämt i Lannion, där hennes tidskrift utges med texter på engelska och franska. Jag har sedan tidigt i dess historia medverkat med betraktelser och essäer kring Powys och närliggande ämnen.

I senaste numret finns ett våldsam angrepp på Morin Krissdóttirs nya bok, Descents of Memory, skrivet av en ung akademiker från Ungern. Jag frågade redaktör Peltier om man kunde publicera sådana texter utan att försöka förklara för läsaren varför de skrivs. Det ledde till att vår vänskap bröts. Peltiers sista mail till mig innehöll bland annat orden: "Du har ingen som helst rätt att kritisera min tidskrift."

Flera vänner förklarade det inträffade med att den akademiska världen är full av bittra strider. Om det vet jag ingenting, eftersom jag aldrig haft med den att göra.

Det som hände Derek Walcott, när han sökte en professur i Oxford kan vara en väl så talande sak. Också Ruth Padel sökte tjänsten. Det spreds, via e-post, ett rykte om att Walcott gjort sig skyldig till sexuella övergrepp, varför han själv drog sig tillbaka. Padel fick jobbet. Det var naturligtvis hon som spridit ut ryktet. Nu har hon tvingats bort. Brittisk press skriver flitigt om det inträffade. Själv tror hon sig vara "utsatt för en konspiration".

Det är tur att man inte sitter på någon akademisk stol. Då hade "vänner" som Peltier för länge sedan tippat av mig, smutskastat mig och tvingat mig till tystnad. Men tyst blir jag aldrig i fall som detta. Tvärtom tror jag att det är viktigt att berätta om hur lätt en vänskap kan förbytas i fiendskap, om det visar sig att det handlat om en gagnande, taktisk "vänskap" vars enda syfte varit "saken". Peltiers mest bitande argument för att publicera angreppet på Krissdóttir, som f.ö. varit ordförande i det brittiska Powys-sällskapet, var att henne senaste bok "inte gagnat Powys´s sak". Som om Powys var något slags halvgud i vars församling Peltier är överstepräst.
____________________________________________________________________
Betydligt trevligare är det att kunna nämna John Cowper Powys i detta sammanhang:

Den engelsk-walesiske prosaisten John Cowper Powys (1873–1963) hör till den engelska nittonhundratalslitteraturens minor classics. I detta verk intar Självbiografin från 1934 en central position. Tillkommen i anslutning till den såkallade Dorsetsviten, de episkt introspektiva romaner som introducerade honom på svenska, och som också markerar något av ett krön i hans verk, bryter Självbiografin ny mark för sin genre. Med sin skrupulösa självprövning, sin upptagenhet med själslivets absurditeter och skamligheter, sin trohet mot sitt eget vrånga eros fluktuerar den mellan klinisk självinsikt och skamlös självmytologisering – allt på en prosa som har få motstycken i expansionskraft, i kasten mellan ohämmad ordfrenesi och lyrisk pregnans.
Självbiografin är utgiven av Ariel Skrifter i samarbete med John Cowper Powyssällskapet som den andra i en rad planerade svenska Powysutgåvor. Självbiografin är översatt från engelska av Mikael Nydahl och Sven Erik Täckmark. Du hittar boken här.

Anorexi: upphöjelse.

Det är inte något mysterium att "anorexi" är så lockande. Kanske är det flera mysterier. Ett sätt att kontrollera, till och med att förödmjuka kroppen; ett sätt att "undvika" folk som tränger sig på en alltför mycket, ett sätt att rikta energin åt ett annat håll.

Anorexi är bokstavligt talat en kontrollerad form av självmord. Men bildligt och symboliskt innebär det så mycket annat. Ingen vill vara död! Döden är ändå lockande. Den romantiska, tunna, dunkla, odefinierbara, oberäkneliga lockelsen... den som jag nu tycker är ganska dum; men jag kommer ihåg den gången. Ändå är det inte ens Döden som lockar i så hög grad som en förvandlad, upphöjd vision av en själv... en känsla av att man förflyttat sig upp över den grova fysiska nivån.

Ur Joyce Carol Oates: Dagbok 1973-1982 (Bonniers, översättning av Ulla Danielsson)
Bild: Sick of Love, av Krassimir Kolev.

Lyckolandet?

Barnbarn på hästrygg. Skratt och samtal. En vind under de mörka molnen. Fågelsången och samhörigheten. En helt vanlig tisdagskväll i slutet av maj. Vem hade vågat tro det?

Koltrasten, svanarna och de döda berättelserna.

Koltrasten sjunger. V.S. Naipaul skriver: "Jag måste nu acceptera att berättelserna är döda och bara lever hos mig." Är mina också döda? Är det döda berättelser jag bär omkring på? När jag igår kväll satt vid Hammarsjöns strand och såg svanparet sakta glida kring i vattenbrynet, som om de ägde själva tillvaron och inte lät sig störas av någonting, slog det mig hur fåfängt det mesta är. Men koltrasten sjunger för mig idag.

Sektmänniskans längtan efter bekräftelse

Sektmänniskans främsta kännetecken är hennes val av fränder. De som alltid säger detsamma som hon är godkända som medlemmar i sekten. Hon omger sig alltid med människor som inte nöjer sig med att nicka instämmande, utan som i tal och skrift broderar vidare på hennes utsagor. Om sektmänniskan säger att 11 september-attackerna planerades av Israel och Pentagon kommer hennes fränder ofelbart att söka upp videofilmer på nätet som bekräftar hennes utsaga och de kommer dessutom att förklara att de "länge misstänkt" att det förhöll sig just så. Hon ser, i stort som i smått, ett globalt mönster av konspirationer och hela hennes politiska engagemang styrs av det.

Sektmänniskan finns i politiken såväl som i kulturen. I politiken känner vi igen henne som rättshaverist eller extremist. Hon maler och tuggar samma tes år efter år, tills hon plötsligt tystnar och försvinner från offentligheten. I kulturen möter man henne i litteraturens värld, där hon helst håller hov med fränder som fyller i de eventuella luckorna i hennes texter, inte för att förnärma eller tillrättavisa henne, utan för att visa sin lojalitet och hängivenhet. Sektmänniskan ser sin krets växa till en handfull människor, med vilka hon bildar sin ur-cell, ett slags organisation som inåt dyrkar föremålet för sin beundran, och som utåt avvisar varje form av kritisk diskussion som kan orsaka revor i den egna föreställningsvärlden. Den litterära sekten tror att Sanningen om Den Store Författaren ska uppenbaras av dess medlemmar. I sina textanalyser uppfinner de språket på nytt.

Sektmänniskan är lycklig och skapande så länge revorna inte uppstått. Hon ger intryck av att vara kreativ, rebellisk, en outsider som utan hänsyn till egen vinning eller social status slåss för det hon tror på. Hon kan på kultursidor, i bloggar och olika digitala diskussionsfora komma att betraktas som en frisk fläkt, och en udda röst som alla är i behov av att lyssna till. I samma stund revorna kommer ser hon sig om efter konspiratörer, fiender, avfällingar och onda människor. Hon ser sig aldrig mer i en spegel utan vänder hela sin energi mot revorna.

Bild: Francisco de Goyas målning Courtyard with Lunatics, 1793-94, (har inte lyckats hitta originaltiteln).

Montaignemåndag följer på Montaignesöndag.

Montaignemåndag följer på Montaignesöndag. Jag blandar Oates med Montaigne och det fungerar. Oates på natten och Montaigne på dagen. Isvatten och fluortabletter på natten. Kaffe och stekt ägg på dagen. En sådan kost kommer jag långt på. Vårfågelsången pågår också när de svarta molnen försänker landskapet i ett mildrat ljus.

"Vi äter och dricker som djuren, men det är ju inte några handlingar som hindrar själsverksamhet. Med själsverksamhet bevarar vi vårt övertag över djuren; erotiken, däremot, tvingar alla andra tankar under oket; med sin tyranniska auktoritet brutaliserar och förfäar den all teologi och filosofi som finns hos Platon, och ändå beklagar han sig inte. På alla andra områden kan man bevara en viss anständighet, alla andra verksamheter lyder under hedersregler, men erotiken kan man inte tänka sig annat än skamlös eller löjlig. Försök, så får du se om det går att hitta något klokt och omdömesgillt sätt att göra det! (...) Nog är vi ena riktiga djur när vi kallar den handling som sätter oss till världen för djurisk?" (Montaigne, bok tre, kapitel 5, övers. av Jan Stolpe).

Ja, vi äter och dricker.

Vi utövar olika former av själsverksamhet.

Vi älskar och förökar oss.

Barnbarnen: sju fysiskt närvarande, tre på bild i soffan,
alla tio alltså tillsammans.

Utan maten, drycken, litteraturen och kulturen överlever jag inte.
Den yttersta glädjen är att se alla de barn som mina egna barn skaffat. Se dem, leka med dem. Se deras ögon spegla kedjan som förbinder det förflutna med framtiden.
Ja, i sådant finns kärleken. Och i den övergår nattens Oates i dagens Montaigne.

Läs vad min dotter Malin skriver om den saken: "Det är inte lätt att vara människa. Det bästa man kan göra är att se sina svårigheter, sina tillkortakommanden, sin verklighet och sina drömmar i ögonen. För att ge sig själv chansen att verkligen leva. Att verkligen leva är inte att få det man vill ha utan att möta det man får. Att se det och sig själv i ögonen genom att vara en sann och ärlig människa. Att tro på människorna och kärleken."

Gästbloggaren Kenneth Karlsson:Allt finns lagrat – om jakten på minnet

Proust.

Någon gång i början av 1900-talet doppar författaren Marcel Proust en kaka i en kopp lindblomste och när han så tar tuggan startas ofrivilligt plötsligt en inre film i hans hjärna som framkallar bortglömda bilder ur hans barndom. Den episoden kommer sedemera att bli ett bärande element i ett av världslitteraturens mest omtalade romanprojekt. Det finns forskning som stödjer Prousts iakttagelser – att lukt i kombination med smak är de sinnen som allra mest triggar igång gamla minnesbilder.

Varje gång jag vandrar efter strandpromenaden i Fuengirola, där jag nu bor, och passerar en av de små strandrestaurangerna väcks en speciell bild ur min bardom. Röken från de små glödande eldarna där man grillar fisk, kastar mig tillbaka till födelsegården i Norrbottens inland, och till en solig och blåsig sommardag.

Sjön är mörkblå. De intensiva vågorna skvalpar in mot stenarna vid stranden. Vinden kommer från nordväst, inte kall, hellre behagligt ljum. På himlen paraderar sommarmoln, såna som man ser i svartvita svenska filmer från 40-talet; moln som av nån anledning aldrig tycks skymma solen. Vi ungar spelar fotboll på gräsplanen, och nere vid sjön kan jag se farmor och mamma. De har tänt eld i den stora vattenvärmaren, en glödbädd gjord på björkved. De bökar med tvätten. Det är ett hårt slit, lakanen ska kokas och bankas och sköljas och hängas, men det tänker vi barn inte på. Jag kan höra mamma gnola medan hon jobbar. Det kanske är tungt, men det verkar ändå som hon trivs, där i solen och vinden, nere vid sjön. Vattenvärmaren är utrustad med en liten skorssten och genom den singlas röken ut. Vi dribblar och fintar och skjuter och kastar oss, allt medan vi hör mamma gnola och ser hur vittvätten hanteras. Och över oss sveper doften av rök från en glödande eld.
---
De gamla grekerna liknade minnet vid en lagerlokal. Den bilden är inte svår att förstå. Liksom forskaren Donald Broadbents numer klassiska förslag om att man skulle tänka sig minnet som ett bibliotek. Färgad av den tekniska tid jag lever i ser jag en hårddisk framför mig. Där finns allt lagrat. Från tidig ålder upp till nu – alla händelser, alla intryck, bilder, samtal, ansikten, känslor, allt finns sparat och lagt i mappar. Det enda som krävs är en specifik kod. Trycker man bara rätt på tangenterna, medvetet eller slumpmässigt, poppar reminiscenserna upp.

Det här är förstås fantasifulla omskrivningar av hjärnans kapacitet. Verkligheten är sannolikt mer fantastisk än så.
---
Lukt och smak som framkallningsvätska. Eller bilder. Eller musik. Eller en beröring, kanske tillräckligt för att förpassa oss till det förflutnas upplysta landskap. Kombinationerna och möjligheterna är oändliga.

Vi skapar oss själva genom våra minnen. I vardagslag bollar vi med dem i samtal och tankar; som ballonger i vinden glider de förbi, vi håller fast vid dem ett kort ögonblick och så sveps de vidare och bort. Hur gör vi för att bättre fixera det som utgör våra respektive berättelser?

Litteraturen är minnets kärna, som Ulrika Milles så träffande uttrycker det (DN 27/4-09). Att använda penna och papper är med andra ord inte omöjligt den bästa metoden. Alla som testat känner igen fenomenet – hur själva fogandet av ord till ord definierar bilder ur det förflutna. När jag själv en gång på allvar i text försökte beskriva farmor och farfars kök såg jag plötsligt detaljer som legat undanstoppade i över 45 år.
---
Glömskan är alltid hotfull, även när den används som flyktväg. Jakten på minnet, å sin sida, är en befrielseakt. Den förskonar oss inte från sorg eller smärta, men gör oss mer sammansatta, troligen även mindre olyckliga.

Kierkegaard.

Det förgångna är fundamentet i våra liv. En paradoxal insikt då vi ju lever här och nu och i riktning framåt. Eller som Kierkegaard så sorgset konstaterar: ”Vad bär framtiden i sitt sköte? Jag vet inte, jag anar intet. När en spindel från en fast punkt störtar sig ner i sina konsekvenser möter den intet annat än ett tomrum, vari den inte finner fotfäste, hur den än sprattlar. Så är det med mig, framför mig ett ständigt tomrum, vad som driver mig framåt är konsekvensen som jag har bakom mig...” (ur Antingen – eller).

Vi är små ljus som ängsligt brinner, omgivna av två stora mörker. Minnet ger dessa våra korta liv en sorts mening, ett innehåll. I Prousts madeleinekaka göms min mors gnolande vid sjön.

Kenneth Karlsson

Böcker har många behagliga egenskaper för dem som kan välja dem...

När jag var ung studerade jag för att kunna visa upp min lärdom, senare för att i någon mån bli klokare, nu för att roa mig, aldrig för vinning. Den fåfängliga och kostsamma svaghet jag hade för den sortens inventarier (som böckerna utgör), inte bara för att tillfredställa mitt behov utan också för att gå tre steg längre och pryda och dekorera mina väggar, har jag övergett för längesen. Böcker har många behagliga egenskaper för dem som kan välja dem, men inget gott som inte har något ont med sig: det är ett nöje som lika lite som andra är rent och oblandat. Det har sina allvarliga olägenheter: själen får sin motion, men kroppen, vars omsorger jag inte heller har glömt, förblir overksam, faller ihop och blir dyster. Jag vet ingen omåttlighet som är mer skadlig för mig och viktigare att undvika nu på min ålders höst.

Michel de Montaigne: Essäer, bok tre, kapitel 3 (Första utgivningen 1588, svenska utgåvan hos Atlantis 1992, översättning av Jan Stolpe)

Efter söndagens timslånga cykeltur Viby - Hammar - Viby, för att finna en brevlåda med söndagstömning och för att få igång de artritstela lederna, med en sval vind i håret och fågelsång i öronen... tillbaka i böckernas värld, för en kopp kaffe.

Joyce Carol Oates dagböcker. Gästbloggaren Tina Persson om hur sympatin för människan bakom "varumärket" Oates tilltar under läsningen

Joyce Carol Oates, bild ur dagboksvolymen som recenseras.

Under en längre vistelse i London började Joyce Carol Oates skriva dagbok. Av hemlängtan och tristess, men kanske också av ett slags lust och tvång, tänker jag mig: att bedriva dialog med sig själv om sitt arbete, om andra författare, om sina nödvändiga tankar kring jaget och skrivandet. Året var 1973, hon var då 35 år, prisbelönad med National Book Award och omtalad för sina våldsamma och kontroversiella ämnen och för sin produktivitet.

När hennes dagboksanteckningar mellan 1973 och 1982 samlas i en volym (på originalspråk 2007) - på Bonniers i Ulla Danielssons översättning - är det svårt att tänka sig att hon inte redan från början, eller i alla fall efter hand som hon skriver, haft en avsikt att publicera detta material. Det händer att jag under denna uppslukande läsning reflekterar över några stycken, som faktiskt känns en aning tillrättalagda. Men det är ointressant. Rättare sagt, det blir ointressant.Det intressanta är hur en egentligen mycket privat, ”oskvallrig” , delvis upprepande, inte särskilt utelämnande dagboksföring, som i stora delar upptas av arbetsmässiga frågor och funderingar ändå kan fånga in och hålla fast mig på sina dryga femhundra sidor. Dels beror det förstås på språket (översättningen känns bra) men kanske lika mycket på att det Joyce Carol Oates ger är ett sådant fascinerande spektrum av sitt författande:lusten, modet, svårigheterna, lättheten, glädjen, de ständiga frågeställningarna om olika lösningar, om vad skapande är, vad det kommer ifrån. Hon säger själv i en anteckning att skrivandet är en drog. Oates är frågeväckande och det gäller i hög grad hennes eget inre. Det måste sägas, under läsningen tilltar sympatin för människan bakom varumärket JCO.

Det är ofrånkomligt att inte skrämmas eller häpna inför författarens självbild (eller ”varumärket” JCO:s bild): samtidigt som hon i anteckning efter anteckning tycks vilja besvärja eller ursäkta att hon inte gör tillräckligt, framstår hon som ett under av kreativitet. Hon återkommer till hur lättjefull hon upplever sig, eller att hon kanske har varit för lat. Det framstår som en tvångsmässighet, på samma sätt som hennes uppehållande av jaget/jagen. ”Jag upplever mig själv mitt i en stor mängd olika ”jag”, olika röster...”

I en anteckning från augusti 1976 skriver hon att dagboken ”representerar författarens tankar - själva tankeprocessen.” Att den inte kan vara representativ för författaren. På något sätt är detta centralt, vilket också en mystisk upplevelse i London 1970 är: hon återkommer till detta, och att den händelsen förändrade hennes skrivande. Det finns ingen rimlighet i att ”recensera” en dagbok, men man kan ha synpunkter på omfång, redigering, kanske till och med riktning. Det som någon gång irriterar mig i läsningen är de utelämnanden som antingen Oates själv har gjort, i form av tre punkter eller redaktörens tre punkter inom parentes.

Jag märker, vid känsliga stycken, att jag stannar upp och funderar över det som egentligen kan ha stått där! Och att det kan kännas frustrerande med denna ”censur”. Man får släppa och gå vidare. Från dessa nio år av nästan ofattbar produktion är det märkligt att ur sidorna möta en person som på ett närmast provocerande ödmjukt sätt (eller p g a dålig självkännedom, vilket hon faktiskt antyder) kan fråga sig själv om hon verkligen är framgångsrik, om hon tillhör ”etablissemanget”? Ett etablissemang som hon egentligen aldrig strävat mot; eller pengarna - fast det där är kanske en konstruktion.

Det är tiden hon vill ha, som hon liksom äter, för att skriva, undervisa och läsa och leva i lugn och ro med maken Ray.Ett inrutat liv som hon tycks älska och som krasst sätt avhåller henne från att skriva ihjäl sig. Fram träder en människa som lever på ett äpple som frukost, ca kl. 14, för att sedan kasta sig över arbetet. Jag tänker: är det en mytbild eller är det sanningen? Sanningen är väl att det förekommer en hel del härliga kvällsmiddagar i dagboken. Samtidigt som dagboken bekräftar bilden av JCO som överproduktiv och introvert, så nyanseras den av bilden av personen som älskar att undervisa (sedan 1961) och som för det mesta, faktiskt tycks njuta av livet och glädjas åt vardagen. Jämte fantastiska och klarsynta ”sanningar” om liv, död, vänskap och arbete som hon delar med sig av, finns fina små porträtt av t ex Susan Sontag, John Updike, Gail Goodwin med flera, som ingick i hennes vänkrets.

Tina Persson

Är du en vän av upplysning?

Om du är det, borde du fundera över innebörden av denna fatwa från ett ministerium i Egypten. Där använder man nu svininfluensan i politisk propaganda och hävdar saker som väl ingen normalt funtad människa skulle ta på allvar:

A new fatwa published in Egypt determines that the source of all the existing pigs in the world is Jews, who were cursed by Allah. The new edict was issued by Sheikh Ali Osman from the Egyptian Waqf ministry. Due to their Jewish roots, Sheikh Osman says, it is permissible to slaughter all the pigs. The religious scholar was quoted as saying by a Jordanian newspaper that he personally believes the source of the pigs is Jews and thus the consumption of pork meat is banned in Islam. He added that a person who consumes swine flesh is considered as one who consumed another "impure person." Sheikh Osman said his fatwa is being supported by the heads of al Azhar, but they fear to publicly confirm it. He said he still wait for response from al azhar fatwa committee to get an official approval for his new edict.

(www.albawaba.com)

Kan man kanske också tillägga detta:

Last update - 21:01 17/05/2009
Poll: 40% of Israeli Arabs believe Holocaust never happened
By Fadi Eyadat, Haaretz Correspondent

Some 40.5 percent of Israeli Arabs believe the Holocaust never occurred, according to the results of a University of Haifa poll released Sunday. The survey shows that Holocaust denial among Israeli Arabs has become more prevalent in recent years. In 2006, 28 percent of Israeli Arabs polled denied that the Holocaust occurred. The annual poll of Jewish-Arab relations, which was conducted by Professor Sami Samuha, also found that only 41 percent of Israel's Arab minority recognize the country's right to exist as a Jewish and democratic state, as opposed to 65.6 percent in 2003.

John Cowper Powys och ännu mera bitterhet förklädd till litteraturkritik

Just nu grälas det om en biografi över John Cowper Powys, Morine Krissdóttirs Descents of Memory. Sedan jag läst en mycket bitter och pubertal text om boken i en Powys-tidskrift, la lettre powysienne, kände jag att det bästa vore att själv läsa boken. Den är beställd och lär komma inom kort. Jag återkommer med recension och ska då försöka förstå varför den väcker så våldsamma känslor. En akademiker verksam i Ungern, Angelika Reichmann, går till våldsamt angrepp på både Krissdóttir och hennes bok. Reichmann framställs i la lettre som "lysande" - därför att hon förfäktar samma ståndpunkt som redaktören - medan objektet för hennes hat måste skrivas ut ur alla Powys-sammanhang, på samma sätt som Oates skrivs ut ur Svelands universum. Det är lite rörande.

Dessutom hittar jag två helt annorlunda omdömen:

‘A remarkable book’ Margaret Drabble

‘Using a mass of new material, Descents of Memory is an inspired study of the tangled and precarious life of an absurdly neglected writer.’ Literary Review

Maria Sveland om Joyce Carol Oates: Bitterhetens evangelium.

Maria Sveland stortrivs i rollen som bitterfeminist. Nej, ordet ska inte särskrivas. Hon är inte en feminist som blivit bitter, utan just en bitterfeminist, d.v.s. en kvinna som skapat ett evangelium och en ideologi byggd på de två komponenterna. För att få Joyce Carol Oates utskriven ur detta evangelium publicerar Sveland idag en text i Dagens Nyheter som trotsar all beskrivning. Sveland påstår sig ha läst Dagbok 1973-1982 som Bonniers nu utger i Ulla Danielssons översättning. Skulle man tillbakavisa Sveland systematiskt fick man ett stort jobb. Därför nöjer jag mig med att påstå att den dagbok Sveland läst inte är den jag själv just nu läser. Sveland förminskar Oates till att vara ett slags krönikör över trista småborgerskapsmiddagar och lyckliga äktenskapsdagar. Hon säger att Oates skriver "oreflekterat" och att hon ägnar sig åt "namedropping". Tja, om det helt förbigått Sveland att Oates ingående diskuterar de överväganden hon gör i sitt författarskap, eller de reflektioner hon ägnar medvetenhet, öde och livsväg så kan det tyda på att hon läst dagboksvolymen illa. Men å andra sidan drar jag mig till minnes titeln på Svelands överallt hyllade bok och tänker att det måste ha något med det att göra. Jo, ni minns förstås, hennes bok hette Bitterfittan.

Längre in, en bit bort...

Att sitta en bit bort, att lägga sig längre in, att ta den lilla smala vägen ut och bort... att helt enkelt försöka leva ett liv som inte utspelar sig i shoppingkvarteren eller på den mediala gycklarscenen, det och ingenting annat, det och stillheten, tystnaden, lugnet som bara kan uppnås så.

(efter en timme i stadens centrum)

Fredagskrönikan av Anders Johansson: En fest som aldrig blev av (Pilsner med Svegfors)

Pilsner-Svegfors.

Eftersom jag är västeråsare i förskingringen har det hänt att jag tillsammans med andra utflyttare blivit bjuden till residenset i Västerås av dåvarande landshövdingen Mats Svegfors. En rolig kväll med mat och vin och minnen och konstruktiva idéer för framtiden, det var det utlovade programmet. Det hela föreföll mig mycket trevligt, men eftersom evenemanget med resor och allt skulle hålla mig borta från arbete och mina djur en längre tid, tvekade jag ändå. Jag konsulterade mamma i Västerås som förstås sa: Det är klart att du ska åka och träffa alla de här kända människorna. Hon tror att det har någon slags förädlande inflytande över hennes son, som hon för övrigt inte ens betraktar som en kvartskändis. Det argumentet bet dock inte, ty bland mina brister ingår inte begapelse i hög kändisfaktor.

Jag frågade min kompis Lars, som kan koderna och vet hur man för sig i salongerna. Klart du ska åka, sa han. Gå omkring och mingla och lyssna av, sa han. Man lär sig. Men han tyckte nog att skaran var väl präglad av medialt kändisskap, inte minst av politiskt korekta represententanter för mediavänstern. Konstigt att man bjöd dig, sa Lars, när han såg bjudlistan till residenset. Hur som helst. Jag bestämde mig för att åka och såg framför mig en stillsam nattlig vandring i nostalgins tecken längs Svartån och min barndoms platser, kanske tillsammans med någon likasinnad 40-talist. Åren går och det är inte särskilt många år kvar innan det är 50 år sedan vi blev studenter vid Rudbeckianska läroverket. Snart får jag säga som andra gamla gubbar: Så fort det gick. Men innan jag skickade min bekräftelse tog jag en sista titt på listan och upptäckte då ett namn som jag aldrig har förknippat med Västerås, nämligen Åsa Linderborg. Då sa jag till mig själv: Nej, Anders lille, inte ska du gå på dylika fester och dricka pilsner med Svegfors och inbjudna som hyllar fascistregimer. Och varför kallas Svegfors förresten alltid Svekfors när inte haspen är på? Är inte landshövdingen i själva verket en lismande opportunist, lierad med mediavänstern, han också?

Åsa Stalin.

Åsa Linderborg är en figur som inte skulle kunna få framträda i tevesoffor och i offentligheten i något annat land i Europa än i dagens Sverige. Ibland har jag läst henne för att se om det verkligen är möjligt. Det är möjligt fast det borde vara omöjligt av en historiker att uttala sig så som hon gör. Det var hon som i Aftonbladet recenserade den över hela världen prisade Stalinbiografin av Montefiore, Stalin, den röde tsaren och hans hov. Alla människor, utom tvättäkta kommunister, måste finna Stalin och hans hejdukar Berija och Jezjov och andra, vara djävlar i människohamn. Men inte Åsa Linderborg. Hon presterade i stället ett försvar för Stalin och Berija, detta odjur, som till allt annat våldtog och mördade kvinnor. Åsa Linderborg försvarar Stalin mot en ond omvärld och ser ingen ondska i kommunisternas massmördande. Hennes förklaringsmodell är helt enkelt skrämmande och renons på inlevelse i människors lidande. Hon efterlyser en ny Stalinbiografi som äger sinne för den historiska helheten! Dumskallarna som bara i största allmänhet tycker att det är för jävligt att 60 miljoner människor tas av livet för en utopisk ideologis skull (enbart i Sovjetunionen!) bör ha vett att hålla käften! Nu har samme biograf även skrivit om Stalins ungdom och det är, kan jag försäkra, en bok som vid direkt jämförelse får Adolf Hitler att framstå som en ganska hyfsad figur. Det formligen lyser av ondska om den unge Stalin. Kanske har Linderborg även recenserat denna bok, men därom vill jag intet veta. Nu såg jag att samma Linderborg hyllades som en stor kulturpersonlighet av en bibliotekarie i Nybro i Småland, Mats Johansson, som bjudit in henne till Världsbokdagen. Han har fel. Hon är en journalistisk ligist som inte kan stava till intellektuell hederlighet. Hon har således alla förutsättningar att gå långt. Kanske är hon ett namn för Svenska Akademien, åtminstone om Birgitta Trotzigs falang får bestämma? Lyckligtvis finns där också Peter Englund, en man av både sans och vett och kunskap, dvs allt det Åsa Linderborg saknar. Englund skrev för övrigt om Stalinbiografin och fann det omöjligt att någon kan kalla sig kommunist ”efter att ha läst denna bok, partiledare eller ej”.

Josef Linderborg.

Och Mats Svegfors har, som det heter, vandrat vidare, nu till Sveriges Radio, där han i egenskap av ”vänsterns favoritmoderat”, för att tala med Jan Gillberg i tidskriften DSM, kan fortsätta att gynna vänstern och stänga obekväma åsikter ute. Som ordförande i Statens kulturråd – den myndighet som fördelar 2 miljarder kronor i statliga kulturbidrag – har han sett till att systemkritiska tidskrifter, däribland just DSM, kammat noll.

Det är en händelse som bra mycket liknar en tanke att Svegfors förrättade vigseln mellan den åldrige Jan Myrdal och hans unga hustru. Samtidigt passade man på att inrätta ett Leninpris. Närvarande var förstås Anders Ehnmark och Sven Lindqvist, pålitliga ideologer i Gramsci-Vänsterns anda. Samme Myrdal har som bekant förnekat gaskamrarna under andra världskriget! Sådan är situationen i det Sverige som en gång utgjorde en frihetens stamort. Kommunismen är fullständigt rumsren i alla dess vidriga yttringar, ända ut i salongerna. När får vi ett Stalinpris förresten?

Jag är glad att jag hade så pass mycket vett i skallen, trots ett ögonblicks fåfänga, att jag avstod festen på residenset i Västerås. Min hemstad och dess minnen vill jag faktiskt inte dela med personer som försvarar massmord.

Anders Johansson

Ps I samband med festen på residenset erbjöds gästerna att köpa Mats Svegfors egen kokbok. När jag blir landshövding ska mina gäster få köpa mina kattböcker till ett hyfsat pris. ds

Inga anonyma kommentarer tillåts.

Nej, jag publicerar som sagt inga anonyma kommentarer.
Idag har flera personer skrivit kommentarer i min blogg. Anonymt. De kastas, alldeles oavsett vad som står i dem.

Om du uppger ditt namn är du däremot välkommen tillbaka!

Gästbloggare under helgen: Anders Johansson med en nyskriven dikt.

Ännu sommar

Tåget går in i en kurva
Och är borta.
Sommar och mycket återtar
Sina former från förr.

Solen är åtta ljusminuter avlägsen.
Klarast på natthimlen
Är hundstjärnan.

Plötsligt är jag femton år äldre.
Tiden går under träden.
Stigarna blir allt färre
Frågorna allt fler.

Men det är ännu sommar;
Som den dag i juli
Vid järnvägen i Segelsberga
När utplattade mynt låg på rälsen –
En stor hund kom
Och slickade mig med sin blöta tunga.

I ren glädje sprang jag mot skogen
Med hunden efter mig
I vetskap om att redan önskning
Är ett ägande.

I minnet finns inget slut
På den historien.
Endast en brusande tystnad
Som av tusen lövträd i ett sakta regn.
Och en cirkelsåg
Som roterar i hög fart.

____________________________________________________________________
Anders Johansson är född i Västerås 1947 och bor i Kalmar sedan 1972.

Han berättar: "Jag har intresserat mig för det svenska landskapet och naturen och eftersom Öland ligger här intill har det blivit den ön jag skrivit mest om. Nu är det dock slut med det. Jag har återvänt till Småland och skogarna och där ska jag förbli - på samma sätt som Lars Gustafssons båt skall förbliva på Vallinska kyrkogården i Västerås.

Helst vill jag bli privatman och fågelskådare."
____________________________________________________________________
Foto: Astrid Nydahl

Tag och läs och slit av skygglapparna

Läsning för skenheliga och/eller kristna apologeter, som i vanlig ordning kommer att mötas med orden "Ja, men jag är ju inte katolik", "Jag är liberal i min syn", "Jag vill ha en God kyrka" eller "Jag litar på Påven!". Hur många vittnesmål, hur många rapporter behöver vi ta del av för att förstå att Kyrkan som institution är en djävulsk förtrycksapparat? Den som rycker ut till försvar och/eller anklagar budbäraren för att ingå i en konspiration upphör också att vara min samtalspartner och/eller vän.

För mig fanns det nog redan, med dessa ord från Irland är bägaren mer än full: "Det katolska Irland har skakats av det som kommit fram i rapporten. Men det är bara början. I juni väntas ännu en rapport som fokuserar på katolska prästers maktmissbruk i kyrkor och kloster i Dublinområdet. Dublins ärkebiskop Diarmuid Martin har redan sagt att den rapporten ”kommer att chockera oss alla”.

"Daily terror" säger Irish Times.

Roger Scruton: Kultur räknas ( Atlantis förlag/ Axess. Översättning av Lars Ryding, introduktion av Johan Hakelius) .

Hur förenar man humor och politisk insikt? Ska man döma av vårt eget lands politikerskrå är det en omöjlighet. Har du någonsin hört en moderat eller en sosse i vår tid säga något spirituellt eller något som fått dig att skratta (inte av skadeglädje)? Jag tror inte det. Men läser man den brittiske filosofen, kompositören m.m. Roger Scrutons analyser av samtidens politiska och kulturella liv både ler och skrattar man, av bubblande glädje och tacksamhet över att det finns människor som han. Med Kultur räknas introduceras han på svenska. Det är inte en dag för tidigt, men tanke på det väldiga omfång hans författarskap har. Just när den svenska kulturutredningen sågas av remissinstanserna och vårt land genomlider en krisskramlande besparingskampanj som drar ner på allt som gör människan genuint gott och samhället utvecklingsbart och bildat, och samtidigt premierar ett slags salig dumboms girighet, är det välgörande att läsa Scruton.

Hans utgångspunkt är att det råder ”en akut identitetskris” i våra samhällen. Inte minst utmaningen från politisk islam och de totalitära påbuden om ”multikulturalism” har bidragit till detta. Scruton går tillbaka till Oswald Spengler som menar att vi går in i en period av förfall när ”kultur ger vika för civilisation”. För Scruton står kulturens kitt i direkt motsättningen till relativismens ”allt duger”. Det är alltså vår egen kultur som förfaller. Vad består den i? Scruton vill med sin bok redogöra för det. Här börjar också det läsäventyr som innefattar judendomen och kristendomen såväl som Aristoteles, Platon och den amerikanska revolutionen. Nyttan av att läsa detta består inte minst i påminnelsen om hur vårt arv ser ut, det arv vi lever i skuggan av, oavsett om vi bejakar det eller ej. Vi ingår i en kedja som först nu hotar att helt brista eftersom vi inte förstår detta arv.

Scruton behandlar dagens skolväsen, han menar att fokus på bildning hamnat på vad som ”gynnar” den enskilde individen istället för på kulturarvets vidareförande. Det i sin tur skapar dumhet och oförmåga till orientering i samtiden.

Hans blick på dagens konst- och litteraturvärld är inte nådig. Han ser tomma gester, en ytlig pop- och masskultur som tar över på bred front. Han säger att vi lever i en ”förkastandets kultur” där inte minst universiteten går i spetsen för att rasera ett månghundraårigt arv till förmån för en vägran att bli vuxen. Popkulturen, menar Scruton, präglas just av en ”stagnerande folkmassa som ständigt står på gränsen till vuxenlivet men aldrig tar steget över dit”, som helt enkelt har ”ungdom som livets mål och mening”. Övergångsfaserna är borta och kvar har vi en nöjeskultur som saboterar all bildning och kultur.

Finns det något hopp för den västerländska kulturen? Ja, säger Scruton. Hoppet finns i de ”öar” som ”antyder en växande vämjelse inför den rådande nihilismen”. Och hans slutord blir därför en summering av vad sådana öar kan göra, nämligen ”visa oss varför kulturen räknas och varför striden för dess bevarande måste utkämpas”. Det är vackert sagt.
____________________________________________________________________
Roger Scruton anses vara Storbritanniens främste konservative filosof. Han har varit professor vid Birkbeck College i London och vid Boston University och gästprofessor i bland annat Princeton, Stanford och Cambridge. Han medverkar i Financial Times och BBC och bedriver ett omfattande författarskap med kulturhistoria, estetik och politik. Scruton har även myntat nyordet Oikofobi (engelska oikophobia) som syftar på vad Scruton ser som en nedvärdering av den egna nationen och dess kultur.Han har medverkat i den fina svenska kultur-tv-kanalen Axess, som också är medutgivare av boken.
____________________________________________________________________
Lästips:
Böcker:
John Cowper Powys: Kulturens mening (nyöversättning 1994)
Oswald Spengler: Västerlandets undergång (band ett och två utgivna i översättning 1996).
John Lukacs: Democracy and Populism (2005)

Övrigt:
Tidskriften Axess
Kulturbloggen Axess
Roger Scrutons hemsida

Den här artikeln har jag idag i Kristianstadsbladet.

Lennart Perssons musik har tystnat.

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Lennart Persson (1951-2009). Foto ur Sydsvenskan.

För övrigt noterar jag att min gamle skolkamrat från Kronborgsskolan i Malmö, musikskribenten och den långvarige delägaren till legendariska skivbutiken Musik & Konst, Lennart Persson, har avlidit. Lennart var ett år äldre än jag och länge ett slags förebild bland oss som varit musikälskande tonårspojkar runt Lorensborg och de andra förorterna söder om Dammfri. I hans butik köpte jag alla mina plattor. Varje gång Elvis Costello släppt en ny singel cyklade jag genom Pildammsparken till Södra Förstadsgatan där ett ex. hos Lennart och hans kompanjon Peter alltid väntade. Herregud, det känns som i ett annat liv. Det är länge sedan jag såg Lennart, närmare bestämt var det på en Tom Waits-konsert i Malmö för herrans många år sedan, men hans artiklar har jag fortsatt att läsa genom åren. Det känns som om ännu en bit av ens egen identitet försvinner när människor från uppväxtåren och den formande tiden dör och försvinner. Frid över hans minne.
Lisa Appelqvist på Kristianstadsbladet skriver vackert om honom.

Peter Kadhammar: Fru Anna och Generalen (Bonniers)

Anna Walentynowicz på gamla dar.

Det var på den tiden då General Jaruzelski styrde Polen. Solidaritet hade tvingats under jorden. Många av dess ledare satt fängslade. Under jorden verkade en rad nätverk, inte minst med tidnings- och boktryck. Tillsammans med min svåger kom jag till Polen på uppdrag av Solidaritets svenska kontor, i en preparerad Volvo full med tryckplåtar och tryckfärg. Vi levererade materialet i en liten etta i Szczecin.

Allt gick planenligt och med oss hem hade vi tidskrifter, kassettband och böcker, tryckta på hemliga, små tryckerier i Polen, som skulle visas på en stor utställning i Paris. Om detta skrev jag i min bok Ökenvandring (2003) och minnena kom tillbaka när jag i natt läste ut Peter Kadhammars fantastiska bok Fru Anna och Generalen (Bonniers) som utkommer idag.

En del av bokmaterialet vi smugglade ut ur Polen, tryckt på Solidaritets underjordiska tryckerier under Jaruzelskis militärstyre.

Kadhammar har djupintervjuat den f.d. elitarbeterskan Anna Walentynowicz, som fick sparken från Leninvarvet i Gdansk, händelsen som utlöste storstrejken som till slut ledde till att hela den pseudosocialistiska republiken Polen föll som ett korthus. Samtalen med Anna varvar han med samtal med General Jaruzelski, också de minst sagt intressanta. Här ses den polska 1900-talshistorien ur två perspektiv, som tillsammans ger en bild av ett samhälle med djupa nationella och sociala klyftor, ett land som mest på nåder kunde återuppstå, och som under trycket från den sovjetiska eliten kunde hantera sina upproriska arbetare bara fram till den punkt där allt brast. Kadhammar har skrivit en djuplodande reportagebok som lär oss mycket om den tid som var alldeles nyss och som ändå ibland känns som en avlägsen planet.

Fascismen på marsch igen?

Pilkorsare griper judar, Ungern 1944.

Är fascismen på marsch igen, så som vi känner den från tiden för andra världskriget?

Det råder ingen tvekan om att länder som Italien och Ungern idag har just en marscherande fascistisk rörelse, med judehat på sitt program. I Ungern är det Magyar Gárda (Ungerska gardet) som marscherar i uniformer som leder tanken till 1940-talets Pilkorsare. I Expressen skrev Gabi Gleichmann om denna rörelse som "en paramilitär organisation" som grundades för några år sedan, i syfte att "försvara den hotade ungerska nationen". Gardet har stöd och "politiskt beskydd" av Fidesz, Ungerns största parti. Vad är det för konkreta hot som finns mot den ungerska nationen? En talare för Ungerska gardet som syntes på svensk tv den gångna helgen talade om "Shimon Peres-typer". Då förstår man genast vem som anses vara hotet. Åren efter murens fall talade polska politiker gärna om att de var "100% polacker". De var med andra ord inga "Shimon Peres-typer". De var alltså inte judar. Förintelsen har aldrig ägt rum, om man ska tro dessa extremrörelser. Eftersom de är så ivriga att påpeka det undrar man: varför är de som besatta av judar? Vad är det för spöken som talar inne i deras huvuden? Om förintelsen inte ägt rum, är det möjligen så att de beklagar det? Var inte Hitler och hans allierade - till exempel i Ungern - tillräckligt effektiva, hade de inte gjort jobbet grundligt nog? För en pilkorsarättling i Ungern eller en "identitär traditionalist" i Sverige är sådana frågor att betrakta som provokationer. För oss andra är de nödvändiga att ställa.

Magyar Gárda (Ungerska gardet)

Finns det alltså skäl att frukta den nära framtiden? Det behövs ingen tom retorik för att inse att de mörka molnen blir allt större. Jag är inte alldeles säker på att marscherande män i uniform utgör det största hotet i alla europeiska länder. Men att de gör det i Ungern tvivlar jag inte en sekund på. I vårt eget land kan flera olika former av fascism fälla oss, så som en rutten fura faller i storm. Finns det alls någon politisk och kulturell beredskap hos oss? Tillåt mig tvivla.

Här finns hela artikeln om Ungerska gardet.

Och här en artikel om Pilkorsarna.

Liksom här.

Vems pöbel?

Vad hände i Vojakalla? Vi tror nog lite till mans att vi vet. Läs därför Maciej Zarembas artikel i Dagens Nyheter idag. Som vanligt förmår Zaremba visa något helt annat än det som är gängse mediabild av verkligheten.

Och Jonas Gardell skriver idag klokt i Sydsvenskan om ett liknande fenomen: "Ett pöbelvälde står för allt det lägsta hos människan. Att romantisera pöbeln är bedrägeri, att lisma för den och försöka vinna dess gunst är ryggradslöst." Läs hela hans artikel här.

Islamisten och tomtebolyckan.

"När muslimska föräldrar frågar mig om lämpliga barnböcker brukar jag rekommendera Beskow. Dels för att flera av hennes gummor har huckle på sig och dels för att moralen i dem håller hög, näst intill islamisk, standard" säger Mohamed Omar i sin blogg. Det är lite rörande. Sagor som hämtar sin näring ur de nordiska myterna och de väsen som befolkade naturen blir för honom ett slags bärare av en högre moral. I den moralen finns varken homosexuella eller judar. Den "höga standard" som är "näst intill islamisk" visar sig i Omars värld vara ett sedan länge förflutet.

I Sverige har vi förlorat kontakten med vårt eget arv, vi svävar fritt omkring i en postmoderniserad nöjesmyt, där penningen är högsta mål och nöjet den enda vägen dit. Hos Elsa Beskow är det tvärtom så, att idyllen är högsta ideal. 1958 skrev Olof Lagercrantz: "Hos Elsa Beskow finns inga dolda djup, inte en tillstymmelse till något genialt. Hon är vanlig som käringtanden och okomplicerad som en rödbeta". På 1970-talet skrev Aftonbladets Bengt Olvång: "Hennes dygdiga, smårultiga barn och pedagogiskt konturerade växter har endast vid sällsynta tillfällen en levande rörelse. Ofta är scenerna så tafatta att man inte förstår att de kan bita sig fast i ens föreställning. Och jämförda med andra illustrationer från tiden är de beskedliga intill menlöshet. Kommer därtill att hennes moral och föreställningsvärld är inpyrd av småborgerlig klassegoism och skygglappsförsett bigotteri, så förstår man att dagens och gårdagens ängsliga medelklassare blir förtjusta i hennes planschverk. I dessa täppor händer inget omstörtande eller upprörande."

Vem är villig att försöka sätta svamphatt på den här mannen?

Är det här vi hittar kärnan, som gör att en samtida islamist blir så lycklig över Beskow? Är islamismen i själva verket en till religion förklädd småborgerlig dröm om ett konfliktfritt och harmoniskt samhälle?

Lena Kåreland skriver om Beskow i sin essä Barnlitteraturens utveckling i Sverige:"Hos henne möter barnen en trygg miljöskildring med glada äventyr och farligheter i lagom blandning. Vad gäller värderingar och samhällssyn är Beskows böcker produkter av det tidiga 1900-talets nationalromantik och familjekult. De skildrar gärna i idylliska tonarter livet på landet, födelsedagsfirande, båt- och badutflykter samt andra oskyldiga upptåg såsom många andra böcker från denna tid. Under det politiskt inriktade 1970-talet kritiserades Beskows böcker för den borgerliga ideologi och de traditionella könsmönster som de ansågs förmedla."

Bortom den islamistiska parollen om Jihad och död åt västerlandet lurar kanske denna idyll? Borgerlig eller småborgerlig livssyn och nationalromantik, ja visst, där har vi islamisten i ett nötskal, präktig och "lagom farlig". Drömmen om det homogena islamistiska samhället med en dhimmi-ordning för alla oss otrogna! Vilken underbar tillfällighet att se en sådan människa stå med byxorna neddragna mitt i tomtebo- lyckan, med hustrun i slöja vid sin sida och alla de små tomtebo- barnen rultande i mossan.

Eller som signaturen Anarkokonservativ skriver hos Omar: "Det känns bra att det finns någon ren litteratur kvar för barn som varken innehåller snusk eller politiskt korrekta pekpinnar." Jag ber er observera ordet "Ren", det är centralt för hela denna livssyn.

Helgstämning och människoslakt.

Söndag i centrum. Bussen är min räddning. Jag tar mig lätt fram mellan den lilla byn och stadens centrum. Sitter ner på en bänk under ett skuggande träd, läser tidningen och ser på spåren av lördagsnattens festande: papper, ölburkar, krossat glas, urindoft... varje söndag ser centrum ut så. Folkets röst finns etsad i betong och glas, i varje hörn. Jag sluter mina ögon och försöker njuta av den stilla helgstämningen. Inne i mig finns inte masskulturens banalitet. Jag ser den men försöker höja blicken mot det som blommar. Försommarens skönhet har sin större betydelse. Bönsöndagen den 17 maj 2009 ber jag om något annat än det befintliga. För mig finns inte materia med på listan. För mig finns bara stillheten och den inre friheten som önskemål. Det hycklande västerlandet tiger still medan tamilerna slaktas av lankeserna. Hade de varit Gazabor hade varje västerländsk stad fyllts av indignation med plakat och slagord. Men det är de inte. Och lankeserna är inte onda judar, därför kan de fortsätta slakten, som enligt de senaste uppgifterna ska ha kostat tusentals människor livet bara den här helgen. Tamilska tigrarna har lagt ned vapnen. I min stad har människorna dansat och skrålat alldeles samtidigt.

Muriel Barbery: Igelkottens elegans (Sekwa, översättning av Marianne Öjerskog och Helén Enqvist)

Jo, jag kan bekräfta att det finns romaner som gör läsaren på gott humör, romaner som i sitt sätt att gestalta enskilda individer gör läsaren tacksam att ha fått göra deras bekantskap. Tvivla inte på att Igelkottens elegans är en sådan roman. Författarinnan, Muriel Barbery, född i Casablanca 1969, är vid sidan av författandet också lärare i filosofi, och det hon kan i ämnet har gjort romanen så fantastiskt rik på just - filosofi!

Romanen är konstruerad som en fläta av två berättelser: den ena står portvakten Renée Michel för, den andra berättas av brådmogna flickan Paloma Josse som bor i huset. Och huset, det ligger i Paris, det bebos av burgna människor där en portvakt kanske mest ses som en del av inredningen och absolut inte är en människa man behandlar som en like. Därför försöker också Renée Michel dölja sina litterära och filosofiska talanger för de boende och svarar dem med ett slags enkel underdånighet. För de boende är hon mest en serviceinrättning som lever sitt eget liv för katten Leo. Bokens titel anspelar också på detta, "Madame Michel har igelkottens elegans: utåt är hon full av taggar,en riktig fästning, men min intuition säger mig att hon inombords är lika raffinerad som igelkotten, detta lilla djur som felaktig uppfattas som slött och som är obevekligt enstörigt och otroligt elegant" (vilket Paloma antecknar i sin "Djup tanke nr 9", en av två anteckningsserier hon skapar, den andra heter "Dagbok över världens rörelse").

Men portvakten är alltså inte den hon framställer sig som. Istället berättar hon om filosofiska och litterära problem. Ibland blir det riktigt roligt, man skrattar, men för det mesta klurigt och varmt. Paloma skriver om livet och döden, så tolvåring hon är. Hon passar inte in. Hatar mamman och systern och planerar för sitt självmord. Det är en flicka man fattar stark sympati för.

Den stilla lunken i fastigheten påverkas när hyresgästen Monsieur Arthens dör. In flyttar istället en japansk gentleman som börjar med att totalrenovera våningen. Alla är nyfikna på sladdervis och bevakar varje steg han tar. Japanen, Monsieur Ozu, bjuder in Renée Michel på middag. Då förändras allt. Hon känner för första gången ett slags avslappnad gemenskap med en man. De kan diskutera Tolstoj, de kan skratta tillsammans. Och lilla Paloma finner en fristad bakom portvaktens bur. Där kan hon, med gott samvete, gömma sig.

Ja, det är så det är i romanen. Människor kommer och går. De hälsar ibland. För det mesta bevakar de sin kyla och sitt högmod. Igelkottens elegans utvecklas till en tragedi som man naturligtvis inte kan berätta om i en recension. Men man kan rekommendera boken och säga att den skänker några dagars tröst också åt oss misantroper. Hur många böcker gör det?

Att finnas i den salen är något som överträffar alla de andra...

Också bokskogen är ett rum för mig. Den frasiga, spröda grönskan bildar väggar och tak till ett rum - en sal - där jag vandrar alldeles ostörd. Inga människoröster, inte en enda modern ljudförmedlare, ingen "musik" och inga erbjudanden, endast fågelsången från grönskans gömslen och vattnets fall och porl. En östskånsk bokskog med ett vatten som faller från höjden mot sänkan, ljuden som blandas med ljudlösheten i en allt större frid. Att finnas i den salen är något som överträffar alla de andra, också de som ropar på nöjen och förströelse, som om människolivet betydde något annat än att förströs på vägen mellan vaggan och graven.

Just i den betydelsen - det andra - finns bokskogen och vattnet med mig. Att söka det andra, att finna det, är att alltmer fjärma sig från det gängse, det som bryter ner och pulveriserar det som borde ha värnats.

Lisa Nilsson: Sambou Sambou

Lisa Nilssons album Sambou Sambou har funnit sin plats i Viby. Med gitarristen João Castilho från Rio och slagverkaren Sebastian Notini från Stockholm har hon spelat in den nya cd:n i Rio de Janeiro. Denna gång med mer traditionell samba och bossanova på portugisiska blandat med klassiker på engelska, bland annat av Burt Bacharach och Henry Mancini. Ja, det är hårdfakta.

Hur ser mjukfakta ut? När Lisa Nilsson sjunger den här sortens musik är det som om hennes röst går ner i en intimare ton. Den blir som slipad bärnsten, mjuk, varm och med en återspegling av solen.

Lisa Nilssons förra skiva, Hotel Vermont 609 lät oss ana i vilken riktning hon skulle gå. Där fanns sådana pärlor som Regn i Rio, Var det bara regn? och So Louco. Den betydde mycket för mig, gör det alltjämt. Den när ett slags dröm som alltid finns i bröstet; en dröm om det lusitanska, i språk, musik och litteratur, i människors möten.

Nya cd:n rymmer elva sånger, de flesta med portugisisk text (och så vackert hon sjunger denna brasilianska portugisiska), och några på engelska (t.ex. Burt Bacharachs och Hal Davids fina klassiker A house is not a home och Henry Mancinis Moon river). I det brasilianska materialet finner man t.ex. inledande Wave (Antonio Carlos Jobim), Ivan Lins och Ronaldo De Sousas Madalena (är det skivans höjdpunkt? Jag tror det) och Modinha (den melankoliska och lågmälda visan hon sjunger till enbart gitarrkomp) som Jobim gjort tillsammans med mästaren Vinicius de Moraes.

HÄR NÅGRA PRESSRÖSTER OM SAMBOU SAMBOU:

"På nya Sambou sambou sjunger Lisa Nilsson på originalspråket, mestadels portugisiska. Det serveras traditionell bossa och samba i tillbakalutat tempo och i ledigt klädd skrud. Moon river slinker med den också. João Castilho plockar fram passande stämningar ur sin gitarr, medan Sebastian Notini verkar svårslagen på slagverk", skrev Lira. "Det går inte att säga att Lisa Nilsson tar några kliv åt sidan på ”Sambou sambou” – från samban och bossan i dess grundform vill säga. Det är enkelt, avskalat och klassiskt", skrev HD. "Det lilla formatet passar fint, akustiskt, rytmiskt, snällt och varmt", skrev Svenska Dagbladet. "Därmed tycks hon också komma närmare latinjazzens själ och hjärta, i dessa lågmält sensuella tolkningar där hon låter sig bäras av språkets rytmiska accenter och melodiernas subtila kvalitéer. Rösten rör sig ledigt som i ett förtroligt samtal, helt nära lyssnaren", skrev UNT.

Kampsystrar. Den mentala tomhetens kvinnor.

Kvinnorna i den nazistiska rörelsen förtjänar ett eget studium. Just nu läser jag två böcker i ämnet. Sif Bokholms I otakt med tiden (Atlantis) kastar ett ljus över gångna tider, och God dag kampsyster!, som skrivits av Maria Blomquist och Lisa Bjurwald (Atlas) skildrar dagens bruna rörelse och de kvinnor som är medlemmar i den. Jag kommer att recensera båda böckerna inom kort, inväntar den senare bokens utgivningsdag för att göra det. Idag bara ett citat ur Bokholms verk:

"Hitler är förkroppsligandet av den tyska rasens anda - Hans ögon är det mest vältaliga draget i hans ansikte - magnetiska ögon återspeglar en själ djupt medveten om storheten i den uppgift som föreligger, uttrycker den intensitet i livsmålet, som är hemligheten i herr Hitlers exempellösa uppstigande till politisk makt och storhet".

Så citerade en av den svenska nazismens kvinnor, Annie Åkerhielm, en gång den engelske tidningsmannen lord Rothermere. När jag läser sådant undrar jag om inte nazismen i själva verket är en väckelse, en religiös rörelse som saknar varje kontakt med den konkreta verkligheten och förlorar sig i romantik och blodsmystik. Vem är den man som idag har magnetiska ögon nog att förtrolla unga kvinnor med? Jag vet mig inte ha sett en sådan man. Ändå har vi en brun rörelse med kvinnliga aktivister också i Sverige. Vad är det som deras mentala tomhet vill fylla? Jag återkommer till den frågan.

Christina Hesselholdt: Kranielådan (Kabusa, översättning av Ninni Holmqvist)

Christina Hesselholdt. Foto: Robin Skjoldborg

Christina Hesselholdt, född 1962, är en av de mer profilerade danska författarna i sin generation, med en rad prosaverk och barnböcker bakom sig. Hon fick Beatriceprisen på 50.000:- från Det Danske Akademi 2007 och får genomgående positivt bemötande för sina böcker. Den nu aktuella romanen, fint översatt av Ninni Holmqvist, är ett postmodernt arbete med en prosa som utmärks av fragmentering och saknar det vi i väsentlig mening förknippar med episk röd tråd. Översättaren själv har skrivit på nätet att boken är fascinerande men märklig. Det är lätt att instämma i. Man kan urskilja två linjer i den: dels den som ger boken dess tema: kvinnan Agnete som i sitt eget huvud (kranielådan) härbärgerar fem olika röster/personer som kämpar om uppmärksamheten. Den andra linjen följer hur hon och Steffen reser runt och registrerar byggnadsverk och skulpturer. Varje textfragment för sig är både spännande och roligt, men helheten är svår att få grepp om.

Intervju med författarinnan finns här.

Ulf Lundell som dramatiker. Björn Gustavsson gästbloggar.

Ulf Lundell: 6 pjäser (Wahlström&Widstrand)

Visst är det ironiskt att Ulf Lundell, som tidigare närmast har raljerat med sitt ointresse för dramatik, plötsligt kastar sig in i genren – och i ett enda slag utkommer med en 500-sidig volym med sex pjäser.

Och vilka pjäser sedan! De är mycket välskrivna och jag läser dem med stor behållning. Emellertid är det frestande att kategorisera dem som främst läsdramer: jag tror att de på många sätt är svåra att realisera sceniskt. Det visade sig förresten redan i urpremiären av ”Backstage”, som spelades i stockholmsförorten Gubbängen tidigare i våras. Förhoppningsvis görs fler iscensättningar framöver, med bättre resurser och skarpare regi.

Att den mångsidige Ulf Lundell med tiden skulle komma att intressera sig för dramatik är i grunden dock inte särskilt förvånande. Ända sedan debuten med Jack har recensenter – och med all rätt – brukat framhålla hans speciella talang för dialog. Därtill kommer att Lundell i mångt och mycket är en experimenterande natur. Det faktum att han heller inte bryr sig särskilt mycket om vedertagna kompositionsmönster och traditionell dramaturgi tycks ha inneburit en frihetskänsla: de sex pjäserna är skrivna i en lätt, luftig stil där allt tycks möjligt. Man anar en inspiration gränsande till entusiasm. Ulf Lundell har funnit en ny form, där frihet råder.

Pjäserna är tematiskt besläktade. Här möter sex variationer på samma tema. Nästan genomgående återfinns en konstnärlig, frustrerad man i mogen medelålder (med tydliga drag av författaren själv – men det självbiografiska inslaget har ju alltid varit starkt i Ulf Lundells prosa) som i mondän semestermiljö, ofta utomlands och i ett hotellrum, samtalar med, eller snarare grälar med, sin flickvän – som ofta är många år yngre. Det är dramatik helt i linje med Strindberg, Ingmar Bergman och Lars Norén.

Just Lars Norén ter sig synnerligen besläktad med Ulf Lundell. De senaste åren har jag alltid osökt brukat tänka på Lars Norén varje gång jag läst en ny bok av Ulf Lundell: samma solitära, självrannsakande position, samma samtidskritiska utblick, samma upprördhet över samtida fenomen, samma avsky mot det omgivande samhällets ytlighet och såpakultur. Deras pjäspersoner påminner om varandra så till den grad att Noréns pjäspersoner lätt skulle kunna ta plats i en Ulf Lundellpjäs, och vice versa.

I de sex pjäserna framträder personer som är lika välbeställda som uttråkade. Männen är djupt ambivalenta till kvinnlig närhet – en närhet som de både längtar och frustreras av. Pjäsernas yngre kvinnor framstår som ganska vilsna. Texterna ger en sent-på-jorden-känsla. Förlusterna är många och svåra. Vemodet ligger som en slöja över dessa karaktärer, där de slutna rummen samtidigt blir symboliska för en avskildhet från livet. Kärleken framstår som en undflyende hägring. Återstår att njuta av nuet, dricka sin champagne, äta på svindyra hotell i Alperna eller Fjärran Östern – samtidigt som denna artificiella livsföring förstärker känslor av något artificiellt och ohållbart. Eller som en av männen säger: Jag skulle hellre äta på Ikea.

Apropå teater: en av rollfigurerna, Henrik, deklarerar: ”Jag vet inte ett skit om teater, jag har läst en hel del pjäser, sett två, den ena bara till hälften, och nu skriver jag pjäser och jag vidhåller att jag inte behöver veta ett skit om teater, ju mindre jag vet desto bättre, jag har alltid hållit mig borta från kotterierna, jag bryr mig inte om vad man kan eller inte kan skriva eller göra på en teater”.

Det är, på något sätt, Ulf Lundell i ett nötskal: den fristående konstnären som helt utgår från sig själv och sina inre, öppna landskap.

BJÖRN GUSTAVSSON

Huntington, Swat-dalen och Rosengård.

Flyktingar från Swat-dalen.

15 maj 2009: jag noterar att talibanerna nu driver drygt en halv miljon människor framför sig i Pakistan. Från Swat, Buner och Lower Dir flyr de till ändlösa tältläger. Den totalitära, islamistiska talibanrörelsen fördriver människor, våldtar och mördar. Just idag rapporteras hur kristna, buddhistiska och hinduiska familjer utsätts för deras terror. Här finns ett inslag från Sky News om situationen: http://www.youtube.com/watch?v=bm8A2q2m-tg

I Malmö brinner Rosengård som vanligt. Nå, det finns mycket att säga om situationen i världen, i ljuset av den islamistiska terrorn. När jag de senaste dagarna läst Roger Scrutons bok Kultur räknas, har jag vid ett flertal tillfällen kommit att tänka på Huntington och hans bok om civilisationernas sammanstötning. Bland äldre texter plockar jag därför fram recensionen jag skrev när hans bok utkom på svenska. Den börjar med andra exempel på vad som sker i världen, men grundproblemen är desamma.
-------------------------------------------------------------------------------------------------

Samuel P. Huntington.

Ambassader brinner. Danska, norska och svenska flaggor – alla med ett förhatligt kors – bränns av uppretade människomassor. En dansk tidning publicerade teckningar av profeten Muhammed. Det var i september i fjol. En ambitiöst upplagd resa av några danska imamer till Mellanöstern gjorde resten. Sammandrabbningen kunde börja. När allt detta händer läser jag en 468 sidor tjock fackbok. Jag dyker ner i den och hämtar upp följande citat:

De mest förödande sammandrabbningarna i framtiden kommer troligen att uppstå genom ett växelspel mellan västerländsk arrogans, islamsk intolerans och kinesisk självsäkerhet.

En enda mening. Själva grundbulten i resonemanget. Tydligare kan jag inte illustrera det faktum att Samuel P. Huntingtons bok "Civilisationernas kamp", trots att den skrevs 1996, griper direkt in i det samtida skeendet. Om vi bortser från den kinesiska sidan av saken (som författaren grundligt behandlar): är inte detta just en beskrivning av den senaste tidens "förödande sammandrabbning" mellan hela den muslimska världen och Danmark? Man kan förvisso säga att dansk offentlighet reagerade med arrogans, och man kan alldeles säkert säga att "islamsk intolerans" dikterade handlandet på deras front. Liksom folkmorden – Balkan, Kaukasus, Rwanda – numera sänds på tv och debatteras i morgonsofforna kommer naturligtvis civilisationskrigen att göra det. De senaste veckorna har allt skett efter skolboken. Varje analys, varje replik har hämtats ur ett redan färdigt manus – både här och där.

Efter kommunismens sammanbrott lever vi en helt ny värld. Det som fanns mellan 1945 och 1989 kan sägas ha varit en värld av supermakter och dess allierade. Nu har en förskjutning skett menar Huntington, som gör att små länder istället lierar sig utifrån sin civilisation (religion, kultur etc). Han menar att det finns sju eller åtta sådana civilisationer i världen idag: den västerländska, den muslimska, den kinesiska, den japanska, den hinduiska, den ortodoxa och den latinamerikanska och förmodligen också den afrikanska (men där reserverar han sig och hänvisar till att hela norra Afrika är en del av den muslimska civilisationen). Det märkliga i mottagandet av detta verk, är att det nästan alltid jämförts med Oswald Spenglers "Västerlandets undergång". Det är egentligen missvisande, eftersom Spengler i högre grad uppehöll sig vid teoretiska och filosofiska resonemang. Huntington är oerhört konkret i politisk mening. Men med Spengler delar han synen på historien, att den består av en serie civilisationer som uppstår, utvecklas och går under. Hans analyser av förändringar, civilisationernas upp- respektive nedgång, de konkreta skildringarna av dagens Ryssland och Kina, bär alla den politiske analytikerns signatur. Det finns en avgörande punkt där han och Spengler möts och det är i den djupa pessimismen inför västerlandet. Ingen av dem ser någon möjlighet för vår civilisation att överleva så värst många hundra år till – i alla fall inte i den form vi känner, med yttrande- och tryckfrihet, medborgerliga rättigheter grundande på lagar, hög ekonomisk och materiell standard etc. Tvärtom pekar allting på motsatsen. Kina växer fram, inte bara som en ekonomisk supermakt men också som en framtida global aktör. USA förlorar anseende på grund av sin politiska och militära "missionärsverksamhet". Europa är, EU och allt samarbete till trots, en kontinent alltmer splittrad av interna motsättningar. Industrin skrotas därför att Kina och andra länder i Asien tar över produktionskedjan. Massarbetslöshet, svart ekonomi, gettobildning och socialt utanförskap äter upp den europeiska civilisationen inifrån. Motsättningarna ökar, känslan av "vi och dom" präglar alltmer människors vardag. "Frågan 'Vilken sida står du på?' har ersatts med den mycket mer fundamentala frågan 'Vem är du?'" påpekar Huntington.

När Frankrikes förorter brann stod den frågan i eldskrift mot himlen och ingen kunde tvivla på hur svaren skulle formuleras. Det är denna djupt olyckliga och traumatiska förändring av västvärlden som Huntingtons bok i första hand vill försöka analysera och resonera utifrån. Med sin bakgrund som professor vid Harvard alltsedan 1951 och med en rad viktiga verk om internationell politik var det kanske inte så konstigt att han skrev den artikel som 1993 satte ljuset på honom. Den publicerades i Foreign Affairs och hade titeln "The Clash of Civilizations?". Nästan ingen lade märke till frågetecknet. När han därför skrev den bok som nu föreligger på svenska var det inte minst för att fördjupa och försöka räta ut frågetecknen. Trots sitt omfång är Huntingtons bok en rundmålning – den famnar hela den globala situationen utan att förlora känslan för detaljernas och de små lokala variationernas betydelse för utvecklingen. Han skriver en sakprosa som är glasklar. Inför det som kunde vara oöverstigliga hinder – begrepp, bakgrund – går han pedagogiskt tillväga, han förklarar, resonerar, benar upp och klargör. Jodå, han rätar ut många frågetecken. Och om det inte lät som en kliché skulle jag säga att "Civilisationernas kamp" är den viktigaste fackboken som utgivits på många år, just därför att den både öppnar ögon och förmår göra komplexa, ofta förvirrande skeenden begripliga.

Samuel P. Huntington: "Civilisationernas kamp" Övers. Katarina Sjöwall Trodden (Atlantis & Axess)

Scruton, Powys och den sakrala ordningen

Jacob Collins: Bread and water.

Låt mig säga ytterligare några ord om kulturens sönderfall och ensamheten. Jag läste ut Roger Scrutons bok i natt, och det mest slående i den är nog hans analys av popkulturen, som han betraktar som en vägran att bli vuxen, en övergångsrit som stelnat i ett ungdomsideal som ska hålla livet ut. Det är bland annat denna popkultur, i kombination med det han kallar "förkastandets kultur" som gjort det möjligt att montera ner, elda upp, slå sönder, fragmentera allt det som var vårt arv sedan några tusen år tillbaka. Det som hänt mellan den judiska teologins uppkomst och vår tid tycks inte ha förtjänat något som helst slags fortsättning. Tvärtom ockuperas västerlandet av förkastandets kultur som med konstinstallationer (bara en sådan sak, i dessa dagar!), popmusik och konsumtionshets gör människa urarva, obildad och lättlurad. Min recension av boken kan ni läsa här i bloggen den 19:e maj.

*

Just Scruton i kombination med Powys fick mig att tänka många mörka tankar. Hur uthärdar man ett liv i denna mullrande kulturbrist? Man kan uthärda, överleva och njuta ett slags liv om man lär sig var gränserna går. Man kan, som John Cowper Powys påpekar i Ensamhetens filosofi, komma till insikt om att "det ökade sociala umgängeslivet och hela underhållningsapparaten gör den verkliga lyckan om intet". Därför är det inte heller så konstigt att man aldrig ger upp ensamheten "för flocknöjet att få känna sig varma och trevliga och vänliga och skadeglada". Det är den postmoderna epokens ständiga shoppingkrav och ständiga förväntan om underhållning som förgör oss. Tillbakadragna kan vi läsa och formulera de egna tankarna om överlevnad i en sådan omgivning. "Rutinen spelar en ledande roll" säger Powys. Utan rutinen överlever man inte ensamheten. Rutinen är den behållare vi sänker når våra solitära dagar i. "Ty rutinen är människans konst att kopiera naturens konst. I naturen är allt rutin. Årstiderna följer på varandra i sakral ordning. Säden mognar, bladen växer, blommor och frukt följer och sedan kommer hösten". Om förkastandets kultur segrar kommer universiteten att hålla kurser om hur man hejdar denna sakrala ordning.

*

I Svenska Dagbladet skriver Agneta Pleijel om ett lidande barn, alldeles i vår närhet, men ändå osynlig tycks det. Hon avslutar texten med bl.a. dessa ord: "Även om man inte bär ett personligt ansvar, så betyder det inte att man är fri från ett bestående historiskt ansvar, skriver Peter Nadás. (...) Det jag skriver här kommer vissa att vända ryggen åt. Andra blir kanske förtvivlade. Jag skulle bara önska att några fler ville se , så att åtminstone lagars och konventioners anda följdes."

Den tragik som omger oss, och som ytterst är konsekvensen av politikens och maktens cyniska spel om Europas framtid, yttrar sig på många sätt. Ett av sätten är att låta maffiagruppens medlemmar och islamismens hatpredikanter stanna i Sverige med hjälp av lögner och bedrägerier, medan de allra mest utsatta, de som havererat under trycket från sitt vardagliga helvete, blir liggande som små paket för avvisning. Den tid är förbi då vi kan säga att det finns ett hopp. Det finns inget hopp. Den som påstår det deltar i politikens och maktens skådespel. Agneta Pleijels text idag är upplyst av vanmakten jag själv känner inför livets bördor. Det gör inte dessa barns tillvaro ljusare. Men att se vad som pågår är ändå ett slags utgångspunkt.

Det sällskap litteraturen erbjuder är lättare att hantera

Kan en människa vara ensam? Uthärdar hon ensamheten eller "upprätthåller hon" endast livets "mest basala funktioner"? Det jag citerar läste jag alldeles nyss. Jag tror inte på det. Det är tvärtom min övertygelse att en människa kan leva ensam, därför att verklig ensamhet är så nära man kan komma en illusion i det moderna samhället - den finns nästan inte alls. Ingenstans kommer man undan. Den som öppnar sin dörr och träder ut i stadslandskapet får snart nog av det sällskap som finns. Den som går på krogen tröttnar snabbt på sällskapets bröl och uppkastningar. Det sällskap litteraturen erbjuder är lättare att hantera därför att läsaren själv väljer det. John Cowper Powys (bilden) visste hur man hanterade ensamhet. Han menade att den var ett skydd mot massans anstormning. Man kunde idag tillägga att den också är ett skydd mot den mediala anstormning som ytterst bara vill göra oss till dummare, tommare och lydigare politiska och ekonomiska redskap. Du går väl till valurnan alldeles snart? Då får du sällskap med en minoritet av landets befolkning, den som vill hålla liv i en av tusentals liknande illusioner - den om inflytande över makten. I den illusionen blir din ensamhet som störst.

Dagböckerna som blivit vittnesmål

Idag skriver jag i Kristianstadsbladet om tre nya böcker: tre kvinnor som skickades till nazismens dödsläger. De som nu sägs aldrig ha funnits. Men kvinnorna skrev dagböcker.

Lyckan är...

... en sommarkväll, juni 2008, på Coliseu i Lissabon. Där sjöng Ana Moura. Jag har sett föreställningen ikväll och har inget annat att säga. Jag ska bara bekräfta att det är lyckan. Gästartisterna på scen, till exempel Maria da Fé och Jorge Fernando gör ingenting annat än fyller i de eventuella luckor av icke-lycka en människa kan ha en skånsk kväll elva månader senare. Liksom Mouras egna musiker - tre av Portugals bästa - gör vad de kan för att ta kål på myten om att varje fadoartist inte är annat än en dryckesbroder. Och att inga änglar kan sjunga vackrare och att inga nätters svärta kan vara mer förskonande. Med sådana bilder, sådana sånger, ord och ansikten går man till sängs som en annan - bättre? - människa, än man steg upp samma dag.

Vi lever i en tid av andligt kaos. Om Scruton och Powys.

John Cowper Powys

Jag har just fått den svenska översättningen av Roger Scrutons bok Kultur räknas i min hand. Jag ska recensera den i nästa vecka. Att jag nämner den redan nu, är för att den påminner mig om John Cowper Powys fina, gamla bok The Meaning of Culture från 1929(som Alf Ahlberg översatte redan 1935 och som jag själv utgav i en reviderad version 1994 under titeln Kulturens mening). Det märkliga och slående är, att varje epok har sina sanningssägare, filosofer och tänkare som förmår blottlägga epokens eget vansinne (vilket bara alltför ofta är identiskt med föregående epoks). Scruton ser och reflekterar över något som är väldigt likt 1920-talets kultur: nivellering och total relativism. Powys kunde skriva så här: "Vi lever i en tid av andligt kaos. Detta har medfört att ingen tid haft så många dogmatiska ledare som vår." När jag läser Mohamed Omars blogg och ser att denne helgröne islamist gör gemensam sak med tvättäkta fascister - nu senast med det rumänska, judemördande, fascistiska Järngardet och dess ledare Codreanu - så förstår jag ju precis vad Powys menade med andligt kaos. Codreanu tillskrivs yttrandet: ""Om så helvetet hamnar i vår väg skola vi erövra det med, som en enighet av järn." och det måste man ju betrakta som typiskt för en fascistisk mentalitet. För honom var helvetet också judarna och dem "erövrade" han genom att helt sonika mörda dem, utan minsta hjälp från Hitler. Fascisterna i Rumänien hade precis samma ideal som herr Hitler. För dem stod framtiden skriven i ett judefritt Europa.

För Roger Scruton, liksom då för Powys, måste kulturens mening ligga i det vi bygger, inte i det som raseras, plundras och mördas. Powys menade att människan måste hävda sin individuella särart, kräva respekt för sitt behov av ensamhet och tystnad, och inte låta sig inlemmas i de stora, pöbelaktiga, grupperna som drar fram genom varje epok: "Ingenting annat än extrem och nästan misantropisk individualism kan rädda oss från denna den själsliga vulgaritetens banala atmosfär" skrev han och syftade på sin tids "illustrerade veckopress" som människor varje dag "mättar sin själ med". Idag kunde man bara tillägga: ja, den och kvällspress och television och internet och övriga metoder för att sprida fördumning, andligt mörker och mottaglighet för de politiska mörkermännens ideologier, oavsett om de gör sig hörda på Aftonbladets kultursida draperade i "vänster"kostym eller hos Omar med sina islamistiska och fascistiska gröna och bruna fanor.

Jag tror att både Powys och Scruton kan vara bra läsning i en tid som vår.
____________________________________________________________________

Min son Mikael Nydahl skriver idag i Kristianstadsbladet om den nyöversatta Andrej Belyj-romanen Masker.
____________________________________________________________________

Søren Ulrik Thomsen: REPREMIERE I MIT INDRE MØRKE. Essays (Borgen)

Søren Ulrik Thomsen är den danske poet och essäist som i Sverige kanske är mest känd för boken Kritik av den negativa uppbyggligheten. Sju essäer, som han skrev tillsammans med Frederik Stjernfelt, och som förlaget Ruin utgav på svenska. Det är synd att han inte också är en lika känd poet i vårt land. Jag menar att han, vid sidan av Pia Tafdrup och andra i den generationen (dit också Michael Strunge och Asger Schnack hörde) hör till det främsta i dansk samtid. Men också som essäist är Thomsen framstående. Hans nya bok heter REPREMIERE I MIT INDRE MØRKE. Essays (Borgen) och kom ut tidigt i våras.

Titta på innehållsförteckningen: Balladen om den tynde mand * Farvel og tobak til tekstens stof * En underlig sang i den iskolde gade * Seksualhistoriske kolbøtter * Parcelhuskvarter på højkant * Hjemstavnsdigter i en ond by * Kraft durch Schadenfreude * Absolut Røde Mor * Opsang til mig selv * Centrifugal fortabelse * Lille tidsrejse med dobbeltbundet kuffert * Manden på Madagaskar * En gåde * Selv en storby har sin sexappeal * Noget alvorligt i klemme * Så klog at man kan undvære ørerne * Tung, let, skarp, koket. Bonustracks: Beaufortskalaen * Hjemløshedens alfabet * Den røde dør * Honningfælder

Dansk kritik var ganska överens om att det handlar om en mycket läsvärd essäsamling. Här bara några ord från två tongivande kritiker:

"Det er en lykke, at vi nu har fået Søren Ulrik Thomsens bedste essays fra de seneste små ti år samlet i en bog, Repremiere i mit indre mørke. Publicistisk er det godt at få givet lidt mere evighed til en række stærke tekster, som ellers kun har stået at læse en enkelt dag i en avis. I tilgift får vi to nye essays, som dog i den forgangne uge har været trykt her i avisen og i Politiken, samt en række lyriske 'bonustracks' i form af fire digte, der ikke har været trykt i bogform før" skriver Peter Nielsen i Information.

"Thomsen er måske den eneste voksne mand i store egne af dansk kulturliv; ’voksen’ forstået som frigjort fra urimelig, camoufleret forfængelighed, oppustet ego, ængstelig aggression." skrev Politikens Mikkel Bruun Zangenberg.
____________________________________________________________________

Så här skrev jag själv om Kritik av den negativa uppbyggligheten när den kom på svenska:

Alla kan spela kritiskt geni genom att avfärda något redan etablerat, säger Frederik Stjernfelt, ena halvan av den danska författarduo som skrivit "Kritik av den negativa uppbyggligheten". Stjernfelt är publicist och lektor vid Köpenhamns universitet, boken har han skrivit tillsammans med poeten Søren Ulrik Thomsen. Hans dräpande formuleringar är kanske inte bokens signum, men just den ovan citerade säger något väsentligt om ärendet. Stjernfelt menar att hela vår kultur genomsyras av en negativism som blivit livshållning och en ideologi som säger att negationen är allt som behövs som verktyg och kriterium vid skapandet av konst eller i politikens och vetenskapens värld. Han ser den socialistiska vänsterns efterkrigspolitik som själva grundstenen i en folkreligion där all kritik av beteendemönster, "det vanemässiga uppvärderandet av överskridandet, vårdslösheten (…) ungdomen, kroppen", med teologen Løgstrups ord kan definieras som formlöshetens tyranni. Allt detta, säger Stjernfelt, är till sin natur en konservativ livssyn och ett slags vänsterpendang till en annan "reservsocialdemokrati" i Danmark, nämligen Dansk Folkeparti. Stjernfelt tecknar därmed en djupt pessimistisk bild av sitt land, inte som ett unikum utan snarare som ett exempel av många bland Europas länder, där denna livsfilosofi, med innebörden att man har ett slags "tro" på negationen, har segrat på alla fronter.

En viktig negationsform menar Stjernfelt består i kategorin "experiment". Den stämpeln sätter man på allt numera för att det ska fungera som överordnat kriterium och därmed så att säga kvalitetsstämpla det man gör. Fristaden Christiania i Köpenhamn anses till exempel vara ett "socialt experiment". Hur länge då? När kan experimentstadiet sägas vara moget för en utvärdering? Eller avstår man från utvärdering därför att man inser att narkotikahandel och kriminalitet inte kan ses som socialt acceptabelt? Stjernfelt tillägger att begrepp som "experimentell konst" är meningslös eftersom allt konstnärligt arbete kan sägas vara experiment.

Poeten Søren Ulrik Thomsen angriper problemet på ett annat och delvis starkare sätt. Han går in i konkreta sociala situationer och diskuterar deras betydelser och förskjutningar. Här talar en äkta och övertygad lutheran, en man som har djupa rötter i den moderna underground-litteraturen och som länge betraktats som en av denna poesis viktigaste röster. Hur argumenterar en sådan man för kyrkan? Thomsens lidelse är inte att ta miste på. Han menar att det som förenar Luther och Freud är en anti-utopisk hållning. Det enda Freud profeterade om var den civiliserade människan. Luthers väg liknar Freuds, han hade en klar distinktion mellan det himmelska och det jordiska, han vände sig emot drömmen om "små kollektivistiska gudsriken på jorden" och underströk att jordelivet alltid kommer att vara ofullkomligt, säger Thomsen. Vad har det med kritik av negativismen att göra? Om jag förstår Thomsen rätt, så menar han att negativismen som ideologi förnekar behovet av auktoriteter rent principiellt. Han säger att angreppen på alla auktoriteter styrs av en "sviken, infantil förväntning om att överhetspersonerna ska leva upp till rollen som ett slags ofelbara, allsmäktiga föräldrar". I den kritiken tror jag att han träffar alldeles rätt. Det är bara att dra sig till minnes protest-stormen mot den svenska regeringen under tsunamin, för att se hur vårt behov av livs levande syndabockar driver oss till orimligheter. Kanske är det ett behov som föds i ett starkt medialiserat samhälle?

Att det har med moderniteten att göra tycks för Stjernfelt och Thomsen vara alldeles självklart. Och Thomsen tillägger att han betraktar sig som postmodern just för att han "alltid kommer försvara konstens autonomi gentemot all form av politik, religion, filosofi, etik och ideologi". När boken utkom i Danmark 2005 vållade den många och heta pressdebatter. Om inte annat visade boken att det fortfarande är möjligt att föra viktiga, avgörande diskussioner i politiska, moraliska och kulturella frågor. Det är vi kanske inte helt vana vid i Sverige, och därför ser jag översättningen som en riktig kulturgärning.

Fernando Pessoa: Heróstrato. E a busca da imortalidade. (Assírio & Alvim. Edição Richard Zenith. Obras de Fernando Pessoa).

Fernando Pessoa: Heróstrato. E a busca da imortalidade. (Assírio & Alvim. Edição Richard Zenith. Obras de Fernando Pessoa).

I band 14 av Fernando Pessoas samlade verk, som är under utgivning i Portugal, finns texterna om odödligheten med. Det handlar om tre essäer, som var för sig resonerar om litteraturen, litteraturkritiken och vilken litteratur som överlever sin tid, sitt språk och sin ställning i ett globalt perspektiv. Essäerna är i original skrivna på engelska av Pessoa och finns översatta till portugisiska av Manuela Rocha i denna volym. De tre essäerna heter Erostratus, Impermanence och Uselessness of criticism.

Som alltid är det en fröjd att läsa Pessoa. Han saknar helt illusioner om litteraturens överlevnadskraft och är mycket sträng när han "sorterar" den. Det mesta tycks falla i bitar och glömmas bort. Några få verk överlever alla de tre hinder den har: sin eget tid, sitt språk och sin internationella ställning. Shakespeare överlever naturligtvis. Men så säger han: "En Kipling är för en övergående känsla. En Tennyson för en epok. En Spenser för en civilisation. En Milton för alla tider." Kiplings ställning kan inte helt klargöras, därför att några ord i Pessoas manus är oläsliga, men det framgår att han menar att Kiplings verk tillhör "nationens sub-epok". Och så vänder han sig till författarna och säger: "Var journalist eller konstnär. Sikta på omedelbar framgång eller evigt liv." Det är en sträng maning. Vem vågar sikta på det eviga? Vem vill avstå "omedelbar framgång". Här ter sig Pessoas ord kusligt aktuella. Vi lever i en epok där litteraturen blivit färskvara, där deckare och annan skräp premieras dagligen. De som får framgång är skräpförfattarna som helst sitter i alla tv-soffor och som fläker ut sig i kvälls- och veckotidningar.Naturligtvis är deras livstid synnerligen begränsad. Tro inte att en Läckberg blir ihågkommen som en McBain. Självklart inte. Inte ens en omedelbar framgång är självklar. I senaste TLS recenserade man en Läckbergöversättning med ord som var allt annat än vänliga. I landet Kråkvinkel tycks sådant skräp ändå duga.

En av essäerna inleder Pessoa på ett högst grundläggande sätt. Han skriver så här: "Min avsikt är att undersöka celibritetens problem (...) Celibritet är när man godtar att en människa eller en människogrupp på ett eller annat sätt är av värde för mänskligheten. För att kunna undersöka detta problem måste vi först definiera vad som är celibritet. Vi måste också definiera mänskligheten". Det är banne mig att ta uppgiften på allvar. Hur definierar man mänskligheten? Tro inte att Pessoa är akademiskt torr när han gör det. Rakt tvärtom, han är en fröjd att läsa också i dessa ämnen.

Storhet, säger Pessoa, är inte att visa, men att äga den. "Om det funnes någon rättvisa i historien, skulle dessa betraktas som stora, istället för de små." Ja, det kan låta som självklarheter. Men för den som ser sig omkring i den europeiska litteraturen kan man undra om inte just självklarheterna borde upprepas - ofta.

Pessoa vet vad han talar om. Att uppnå herostratisk ryktbarhet tycks duga också för vår tid. Runt klotet reser de herostratiska. De följs som vore de kungligheter i offentligheten. Odödligheten kan vi både ha och mista. Det lär oss Pessoa.

Tack till Aleksandra, som förde hem boken från Lissabon.

Wikipedia sammanfattar det bra: Herostratos var en grek som brände ned Artemistemplet i Efesos den 21 juli år 356 f.Kr. i syfte att uppnå ryktbarhet. Dådet har gett upphov till uttrycket herostratisk ryktbarhet, det vill säga ryktbarhet för illdåd och dylikt. Herostratos blev dömd till döden. Man försökte även radera ut Herostratos ur historien genom att införa dödsstraff för den som nämnde hans namn; denna åtgärd fick dock inte önskad effekt. Dådet sägs ha inträffat samma natt som Alexander den store föddes. Dennes fader Filip - två år senare kung av Makedonien - skall ha sagt: "Detta är ett järtecken! Det brinnande templet är en fackla som lyser över min sons framtid." Den av Alexander gynnade historikern Theopompos var den som bröt överenskommelsen och nämnde namnet Herostratos.

Casa Fernando Pessoa hittar du här
Och här finns det engelskspråkiga sidor både om och av Pessoa.

Söndagsläsning: så här ser ett krig ut, om sanningen ska fram

Arkadij Babtjenko

Krig kan skildras på många sätt. Inte sällan blir det en hjältesaga som framställer de stridande som ädla varelser i kamp för den egna nationen. Eller en politiskt korrekt saga om frihetskämpar i gerillauniform. Under Gazakriget fick vi läsa skildringar som handlade om moral: djup omoral och usla människor från Israel som slogs mot hjältemodiga islamister i Gaza. Varje krigsskildring är av nödvändighet ett slags partsinlaga. Granska de skildringar som publicerats från 1939 och framåt, oavsett om de handlat om stormaktskrig eller små, lokala väpnade konfrontationer: partsinlagan lyser läsaren i ögonen.

Så har vi också de starkt uttalade texterna som argumenterar emot själva kriget som metod. Det finns ett antal klassiska sådana. Jag går inte in på någon av dem, men nämner det, därför att det nu utkommer ännu en sådan av den ryske journalisten Arkadij Babtjenko. Vid sidan av den skändligen mördade Anna Politkovskaja framstår Babtjenko som den främste skildraren av de väpnade konflikter som skakar det gamla sovjetimperiet. Hans förra bok, Krigets färger (2007), jämfördes mycket riktigt med några av de starka antikrigsböckerna, som Remarques På västfronten intet nytt. Babtjenko föddes 1977 i Moskva och skickade som 18-årig värnpliktig till Tjetjenien. Han har med egna ögon sett ett av de smutsigaste av smutsiga krig. Han är verksam vid samma tidning som Politkovskaja var: Novaja Gazeta i Moskva.

Hans nya bok, Bilder av ett litet krig (Ersatz förlag, översättning avMaxim Grigoriev och Ola Wallin), handlar om kriget mellan Ryssland och Georgien och utspelar sig i augusti 2008. Boken har, som titeln ju säger, ett rikt bildmaterial, och jag kan inte erinra mig att jag tidigare sett så starkt motbjudande och äckelframkallande bilder någonsin. Jag skulle kunna ta en enda av dem, t.ex. den som finns på bokens omslag, som argument emot krig (men det gör jag inte, vill ni se den bilden går ni in på förlagets sida, länk finns nedan). Det vapnen gör med människorna är så avskyvärt att man känner en blandning av vrede och förtvivlan inför bilderna. Och ändå är Babtjenkos text så saklig, så realistiskt skildrande, så litterärt tuktad och tillbakahållen, att bilderna framstår ännu starkare, som kontrast till det som ord aldrig kan uttrycka. Om du känner en krigsromantiker tycker jag att du ska sätta Babtjenko i dennes händer. Om inte den här boken påverkar en människas tänkande, då finns det ingen bok som kan göra det. Då kanske det krävs just ett vidrigt krig som detta?

Förlaget Ersatz presenterar boken så här: "8 AUGUSTI 2008, samma dag som OS invigs i Peking, rullar ryska stridsvagnar in i Georgien. Angreppet är ett svar på de georgiska bombningarna av utbrytarrepubliken Sydossetien, men också en reaktion på att den forna sovjetrepubliken vill bli medlem i Nato. Det är ett storpolitiskt spel med höga insatser för alla parter. Vid krigsutbrottet beger sig den ryske krigsreportern Arkadij Babtjenko till stridszonen. Med penna och kamera rapporterar han för den regimkritiska tidningen Novaja Gazeta, en skildring som kommer att präglas av hans egna erfarenheter som traumatiserad krigsveteran från båda Tjetjenienkrigen. Med närgången blick registrerar Babtjenko sin omgivning och sig själv i krigets verklighet."

Boken utkommer den 13 maj och författaren gästar Stockholm i samband med det.

Intervju med författaren: http://www.aftonbladet.se/nyheter/ryssland/article522041.ab?service=print

Förlagets sida om honom: http://www.ersatz.se/forf_babtjenko.htm

Maffians makt över våra liv.

Misha Glenny

I hur hög grad styrs våra vardagsliv av maffian? Frågan kan verka irrelevant, men efter att ha läst Misha Glennys nya bok McMaffia. Brottslighet utan gränser (Norstedts, översättning av Hans Magnusson) tvivlar jag inte en sekund på att hela mänskligheten på ett eller annat sätt påverkas av maffian, alldeles oavsett om den sysslar med narkotika, vapen, prostitution, organhandel eller något femte. Världens alla ekonomier har en andel maffiarelaterad, och i vissa kulturer sköts denna maffiaekonomi med regeringars och styrande partiers goda minne. Glenny har i princip dammsugit jordklotet på kriminella organisationer, och det han fått fram är minst sagt uppseendeväckande. Han öppnar med det sovjetstyrda systemet av enpartistater och dess fall. I tomrummet efter den havererade statsmakten kunde maffiagrupperna operera ostörda, organisera sig bättre, utöka sina marknader och finna nya profitabla områden. Inte sällan samarbetade dessa skrupelfria brottslingar med ett annat slags kriminella: de tidigare funktionärerna i kommunistpartierna som visade sig vara exempellösa karriärister och egotrippade affärsmän när väl de röda fanorna ställts undan i garderoberna. Men Glenny använder nu skräckexemplen därifrån, inklusive Balkanländerna i det forna Jugoslavien och Albanien, endast som ett avstamp för en global, skrämmande rundmålning som tar läsaren till Afrika, Latinamerika (där han t.ex. visar hur ungerska kriminella spelar en roll – så långt hemifrån!), cyberrymden, Indien och Kina för att bara nämna några exempel. Den kinesiska maffian tycks, om än så mycket framgångsrikare, använda samma recept som den ryska gjorde: i samarbete med lokala och regionala makthavare (från det alltjämt styrande kommunistpartiet i Kinas fall) kommer de mycket längre och kan lura så många fler människor. Världen står på randen till nya katastrofer av olika slag. Krigs- och terrorhotet hänger över oss, liksom svälten och de väntade miljöförändringarna, men inget av detta kommer att te sig lika hotfullt som när det nu också orkestreras av maffiagrupperna vars inflytande och makt är långt ifrån perifert, utan tvärtom i alltför många länder och kulturer visar sig vara en del av själva maktapparaten. Misha Glenny har skrivit en lysande dokumentär, vars detaljrikedom och vittomfattande bredd får mig att önska att den aldrig hade behövt skrivas.

Rui Veloso

Rui Veloso med fadons drottning Mariza.

Rui Veloso är en av den portugisiska musikens mästare. Född i slutet av 1950-talet har han alltsedan 1980-talet varit tongivande. Han har ett gott anseende bland landets fadoartister, har själv skrivit fado och gör på dvd:n O Concerto Acústico en drygt 90 minuter lång konsert som måste vara en höjdpunkt i hans långa musikerliv. Konserten fick jag av Aleksandra, som nyligen varit i Lissabon. På ett för mig lite märkligt sätt lyckas Veloso förbinda min egen glädje och hemvist i fadon, med ett musikaliskt uttryck som kanske är mer nordiskt än iberiskt. Det finns i hans kompositioner starka drag av vackra viskonst vi här är ganska bortskämda med. Smaka på mannens musik, genom bland annat dessa länkar:

Rui Veloso sjunger Porto Sentido

Hans hemsida

Med Mariza i Royal Albert Hall
Och här mycket bättre med Mariza.

Och en mycket fin låt här

Offerkulturen och de drabbades dal.

I den västerländska kulturen har offer-myten blivit mycket stark. Runtom mig möter jag och läser om människor som är "offer" för än det ena, än det andra. Dessa människor har "drabbats" av allt från krämpor till EU:s infrastrukturpolitik. Om man betraktar sig själv som ett offer - en människa som alltid drabbas - för politiska, ekonomiska, religiösa, filosofiska, kulturella, språkliga, könspolitiska, geografiska och andra, ja tusentals andra, krafter, så frånsäger man sig med automatik ansvaret för sitt eget liv. Vi föds där vi föds. Den kan ingen ändra på. Men när vi växer upp finns det ingenting som säger att vi måste gå i cirklar runt födelseplatsen och sedan som vuxna sätta oss ner just där, som om vi hållits i koppel och aldrig kunnat lämna platsen/klassen/situationen. Det menar jag är ett slags offerpolitik som förlamar hela nationer. De människor som har denna självsyn är naturligtvis oförmögna att påverka sina liv. De håller i myndighetens hand och vill bli ledda. De vill ha "hjälp", de vill ha "pengar", de "kräver" av andra - privatpersoner, företag, myndigheter - en massa saker som helt frikänner dem från eget ansvar. Jag tror att Sverige toppar denna offer-liga. Ingen land har så många medborgare som är "drabbade", som det är "synd om". Den underklass-kultur som tror att ingenting går att förändra, som sitter vaggande och sjunger sången "det är som det är när det är som det är" förtjänar ingenting annat än dö bort. Det är en kultur som håller fast människor i självvald och därtill odlad förnedring och handlingsförlamning. Om man tror att allting i en människas korta liv är för alltid givet - tja, då finns det inte någon större mening med någon form av ansträngning. Då kan vi lika gärna placera kistorna i direkt anslutning till förlossningsrummen. Rundgång med resultat! "Offren" skulle bli färre. De "drabbade" osynliga. För ungefär etthundra år sedan förstod människor att de kunde ändra på villkoren för sina liv. Idag är den insikten död och begravd. Det enda som återstår är en låda man lägger lappar i. Den lådan står i en lokal dit folket går för att lägga sin röst. Där samlas både "offren" och de "drabbade" - utan att växla så mycket som ett ord.

Allt detta tänker jag, när jag ser människor som verkligen lider av svår fysisk sjukdom, mer eller mindre svåra handikapp eller annat elände, människor med psykiska sjukdomar som gör dem till spillror, människor som inte ens kan få sin medicin därför att de saknar det mest grundläggande och lever i länder där ingenting subventioneras för medborgarna, jag tänker det när jag ser den terror och tortyr som pågår runtom oss, jag tänker på det när jag går till sängs mellan rena lakan i ett torrt och varmt hus... jag tänker det när jag själv får vård för mina kroniska sjukdomar, trots att jag har en inkomst så låg att de flesta människor skulle ta den för ett skämt, jag tänker på det när jag med högkostnadskortet löser ut mina mediciner... jag tänker på det, men tror inte mycket på en förändring.

Titta på den här trailern från Axess tv, bara ett av miljoner exempel: Njure till salu. Brittisk dokumentär från 2008 om handeln med mänskliga organ. Kriminella nätverk siktar in sig på östeuropeiska länder där folk luras att sälja sina organ för små belopp. Läs mer

Se trailer

Mihály Babits: Jona, (översättning och tolkning av György Fenyö och Ove Berglund, Brända böckers förlag, 2006)

Mihály Babits (1883-1941) var ungersk poet och essäist. Han insjuknade i strupcancer 1938 och efter det författade han Jona, (översättning och tolkning av György Fenyö och Ove Berglund, Brända böckers förlag, 2006) som är ett slags omdiktning av berättelsen om profeten Jona. I sitt förord till boken skriver Ove Berglund: "I Jonas bön, som är ett appendix till Jonas bok, knyter Babits samman sitt eget och Jonas öde och ber makterna om att återfå sin röst, eller bli hörd, om man så vill." Hörd blir han av var och en av oss som läser boken. Den är mycket vackert gjord, med författarens handskrivna original på vänstersidorna och den svenska översättningen på högersidorna. Babits har kallast Ungerns TS Eliot, och efter hans död skrev den ungerske kollegan Gyula Illyés: "... till och med när han var sängbunden, tidvis stönande av smärta, skrev han och skrattade från början till slut, njöt och gjorde narr av allting..."

European Cultural Review skriver: "The son of a judge, Babits was born in Szekszárd and pursued his university studies at the University of Budapest. He taught at the high schools of Baja, Szeged, and Újpest as well as in Fogaras, a city in Transylvania (now Fagaras in Romania). He felt banished to the outer provinces there and wrote the poem Letters from Tomi, which evokes the exile of the Roman poet 0vid. Back in Budapest, he started to publish in Nyugat (West), the famous literary monthly of which he was later appointed editor. Although extremely widely read, he never became anyone's imitator. Instead, he became the teacher and spiritual father of a whole generation of poets such as Lörinc Szabó, Weöres, Pilinszky, and Nemes Nagy (qq.v.) who are sometimes characterised as the 'urbanites.' A master translator of unsurpassed skill, Babits rendered the entire Divine Comedy by Dante in 'terza rima', Shakespeare's The Tempest; and a large number of Latin medieval hymns collected in the volume Amor Sanctus."

Mihály Babits Memorial House beskriver sin verksamhet så här:The first exhibition opened here in 1967, and on the occasion of the l00th anniversary of the poet's birth in 1983, the whole house became a museum. Babits lived here upto the age of six only, but later as a student and young teacher very often spent the summer holidays at home. The exhibition on the ground floor is a revival of the atmosphere and characters of his novel "Halálfiai", an autobiography of Babits.The first room was his mother's, and this is the room where the poet was born. In the living room next to it, beside the red covered sitting furniture stands the writing desk of his grandmother (Innocentia Raácz). On the top of it are written some notes of the grandmother from the book "Halálfiai", and next to this the first poem of Babits, written to his father, can be seen.The third room was the poet's in his childhood, and also later, when he returned home. Near to the window is a chest of drawers with a modifiable top. This was the writing table of the young poet, and served as a hiding place as well for his early writings. Next to this is an old armchair - the "thinking chair" - in which the young writer-poet liked to sit. There is a small adjoining room to the poet's. The door between the two rooms was kept open at all times, as it was Babits' habit strolling these rooms up and down while thinking on a new poem. Upstairs documents, manuscripts and photos are illustrating the life and career of Babits. The last two rooms are containing the remaining pieces of the poets library The majority of his library was destroyed by fire during the second World War in Budapest.

Wikipedia om honom.

Carlos Sauras film Fados, på dvd från Lissabon

Carlos do Carmo från en scen i filmen.

Carlos Saura gör ett stort fel i sin film Fados: han estetiserar fadon, gör den till konstprodukt för salongerna. Hela den del av filmen som låter fadon "illustreras" av modern balettdans är ett magplask ingen tidigare gjort sig skyldig till. Och ändå tar det inte död på själva musiken: här gör artister som Carlos do Carmo, Camané, Mariza och andra lysande ifrån sig. Och när Caetano Veloso sjunger Amálias klassiska Estranha forma da vida ryser jag. Problemet är, att hans ensamma gitarr och ljusa, spröda röst som tolkar orden så känsligt, inte borde få störas av den moderna baletten. Den har ingenting där att göra. Likadant är det tidigt i filmen när man ser en svart-vit projektion av Alfredo Marceneiro, sjungande på en fadoklubb, då Saura har den dåliga smaken att låta två dansöser i röda klänningar dansa framför bilden. Enda gången det lyckas att förena dans och musik är när Mariza sjunger tillsammans med den spanske sångaren Miguel Póveda i Meu Fado, och låter en kvinnlig och en manlig flamencodansare mötas till den duetten, som alltså sjungs av henne på portugisiska och av honom på spanska. Det är mästerligt gjort. Oförglömlig är också duetten mellan Chico Buarque och Carlos do Carmo i Fado Tropical.

Men så kommer det något annat i filmen, ett längre avsnitt inspelat på fadoklubb, där artister som Maria de Nazaré, Carmino, den åldrade gentlemannen Vicente da Câmara och Ana Sofia Varela i tät följd sjunger utan avbrott, ett nummer som avslutas med en äkta desgarrada mellan Marco Rodrigues och Pedro Moutinho. Bättre än så blir det nästan aldrig! Till filmen ligger också en dvd med extramaterial. Där sitter artister som Carlos do Carmo, unga charmiga Carminho och Mariza vid ett bord tillsammans med producenten och andra bakom kameran och diskuterar. Det gör de i drygt en och en halv timme. Och så sjunger de. Mariza ger allt. Carlos do Carmo uppmuntrar, berömmer, berättar. Det är en gripande film, förmodligen mycket bättre än själva huvudfilmen. Och trots den kritik jag har mot estetiserandet - själva motsatsen till fadons hjärta och saudade - så säger jag, att jag inte hade velat vara utan dessa tre timmar. Så många vackra scener från Lissabon, så många vackra sånger, så många fina fados. Jag bugar mig i ödmjukhet för artisterna, och jag är säker på att Carlos Saura inte för en längre tid kommer att stå i vägen för deras makalösa artisteri.

När musiken från filmen släpptes på cd i fjol skrev jag så här om den i Lira:

Carlos Saura, känd för filmer om tango och flamenco, har nu stigit ner i den portugisiska fadons värld. När filmen kommer till Sverige är inte känt, men redan nu kan man njuta av musiken, tjugo spår med några av fadons och dess musikaliska rötters allra bästa. Saura går till botten med genren och söker dess rötter i Afrika och Brasilien. Sedan sammanför han artister som väcker nytt liv i gamla klassiker, eller ger dem till artister som aldrig sjungit fado. Som när brasilianske Caetano Veloso sjunger Amálias Estranha forma da vida eller Chico Buarque tillsammans med Carlos do Carmo gör den förstnämndes Fado Tropical. Toni Garrido förbinder Afrika med Lissabon, Kola San Jons afrikanska trummor får dansarna att leka med nattens mörker och en kvintett artister med Ana Sofia Varela, Ricardo Ribeiro, Maria de Nazaré, Carminho och Pedro Moutinho får hyllningen till fadokrogen, Casa de Fados, inspelad inför publik, att låta som levande populärfado ska göra. Vill man ha en introduktion till fadon och dess förgreningar kan jag inte tänka mig något bättre än detta.

Ny bok om danskar i krig

Vem söker frivilligt upp ett krig för att delta i det? Dum fråga. Många gör det. Alltifrån revolutionsromantiker som ansluter sig till "den väpnade kampen" till regelrätta krigare som tar värvning i ett annat lands armé. Historien är full av dem. Just idag utkommer en ny dansk bok i ämnet: Danskere i krig 1936 - 48, redigerad av Rasmus Mariager (Gyldendals, Köpenhamn). Boken berättar ingående och väldokumenterat om några danskar i frivillig krigstjänst: Leo Kari som slogs i Spanien 1937 - 38 (av Morten Heiberg), Hans Fenger som var med i finska vinterkriget (av Jan Ahtola Nielsen och Mikkel Krikebæk), Per Sørensen var blev dansk SS-officer (av trion Bundgård Christensen, Poulsen & Scharff Smith), Werner Michael Iversen som värvade danska medborgare till brittisk militärtjänst 1940-45 (av Jacob Sørensen), Per Christensen som slogs som frivillig i den brittiska armén 1945-48 (av Jakob Bro Lorentzen & Jacob Helth Lønborg) och slutligen en essä om danska frivilliga i "den lange krig" (av Ib Baurby).

Det här är en viktig bok, eftersom den säger så mycket om de drivkrafter som finns i människan. Utifrån det egna perspektivet bedömer och dömer vi de män - och kvinnor - som tar frivillig värvning. De som delar våra politiska och existentiella hållningar ser vi som hjältar och män med mod. Tvärtom förhåller det sig med de andra. Men tänk om "idealismen" och "offerviljan" har samma drivkraft i bägge lägren? Jag är ju övertygad om det och tvivlar inte en sekund på att den militanta kommunisten och den militanta fascisten under Spanska inbördeskriget drevs av samma ideologiska övertygelse, samma "godhet" och samma "ideal". I betraktarens öga uppstår självbedrägeriet. Blindheten gör att man inte känner igen sina egna ideal hos motståndaren. Men de finns där! Dessutom finns det ju alltid en grupp hetsporrar som söker "spänning", "äventyr" och sådant de inte tycker sig finna i det civila livet. Jag tror t.ex. att många som skriver på för FN-tjänst drivs av sådant. Alldeles oavsett bevekelsegrunderna reser dessa människor från ett liv som kan utgöra stabilitet och trygghet men också grå leda, för att plötsligt befinna sig vid den linje där lidandet och döden blir en daglig dos påminnelse om alltings förgängelse.

I förlagets presentation av boken kan man bl.a. läsa följande: "At danske statsborgere går i krig for et andet land hører til sjældenhederne. Det er en dramatisk beslutning og potentielt i strid med landets love. Tiden omkring 2. verdenskrig byder helt ekstraordinært på fem forskellige eksempler på, at større grupper danske statsborgere frivilligt gik i krig for et andet land eller i en international konflikt: Den spanske borgerkrig, Vinterkrigen, 2. verdenskrig (på allieret og tysk side) og endelig de, der efter verdenskrigens afslutning meldte sig til britisk militær tjeneste. Krigsdeltagelsen blev fra dansk side håndteret vidt forskelligt alt efter hvilken konflikt, der var tale om, og på hvilken side, danskerne deltog. Det er en dramatisk periode i verdenshistorien og et spørgsmål om liv eller død for dem, der deltog."

Sommarläsning? Ja, sommarläsning!!!

Inre frihet. Dagböcker, anteckningar. 50:- . Linnetrådsbunden, 199 sidor.

"Det obstinat oåterkalleliga är också nådens tillfällen av nytt seende. Tyngden och nåden är begrepp Nydahl för med från Simone Weil, även hon med proletära episoder, och omvandlar till ett personligt. I Inre frihet finns inget abstrakt. Om han, i diktens medium, ljuger sig helbrägda är likgiltigt som det är hos Kierkegaard eller Rumi. På dessa sidor finns få spår av oupplevd utfyllnad. I de stumma spåren har han lärt sig tystnad – den är det vita på sidorna" skrev Gunnar Lundin i tidskriften Horisont.

Det är förvisso lite stormigt idag, det regnar och känns ruggigt. Men det är ingen tvekan om att sommaren är på väg. Som jag läser du väl också lite extra under sommaren? Idag erbjuder jag några av mina böcker till särskilt sommarpris. Erbjudandet gäller till den 15 juni. Du beställer med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com. Lätt som en plätt. Böckerna kommer direkt du bett att få dem. Endast lägsta porto tillkommer. Ungefär detsamma på alla tre titlarna, runt två tior.

Sista vinterresan. Poesi, förutom på svenska, också i kvalificerade översättningar till franska, engelska, danska, portugisiska, albanska, ungerska, vitryska och polska. 30:-

Den tysta zonen. En essä om ensamhet och tystnad. 40:-

"Han pekar ut en väg som leder bort från allmänföreställningarna och deras förminskande perspektiv" skrev Göran Lundstedt i Sydsvenskan.

Vem var Sándor Weöres ?

Vem var Sándor Weöres (1913-1989)? För två veckor sedan hade jag ingen aning. Det har jag nu. Det är tack vare Ove Berglund och Brända böckers förlag. I Berglunds översättning har där nämligen utgivits volymen Det högre ljuset, med ett informativt förord av översättaren. Han säger att många ungrare betraktar Weöres som landets störste poet, "en sorts ungerska poesins universalgeni". Denne Weöres sägs också obehindrat ha rört sig mellan skilda genrer som humor, lekfullhet, språkexperiment och folkdiktning bland flera andra. Han föddes i västra Ungern och växte upp på faderns gods. Tidigt i livet började han dikta, och efter studier i olika ämnen vid universitetet i Pécs, togs han in på psykiatrisk klinik, där han bl.a. skrev dikten Valse triste. Hans första diktsamling, Det är kallt, utkom 1934, och följdes av ett tiotal volymer fram till 1948. Vi vet alla vad som sedan hände. Det totalitära kommunistpartiet grep makten, och som i alla andra länder där det skett beordrades författarna att skriva "socialrealistiskt", d.v.s trogna partiet och makten. Från slutet av 1960-talet och framåt kom han sedan att publicera ytterligare andra verk, bland annat den lyriska berättelsen Psyché 1972, som hade underrubriken "skrifter av en poet från äldre tider".

Det finns all anledning att bekanta sig med Sándor Weöres och vi ska vara tacksamma för de översättare som drivna av en personlig passion ser till att skänka oss sådan poesi.
____________________________________________________________________

På Sällskap för Ungersk litteratur kan man bl.a. läsa denna roliga lilla dikt i Berglunds översättning (och den återfinns också i boken).

Lammskolan (A birka - iskola)

En gång såg jag ett mirakel:
lammskolan – ett sånt spektakel.
De som bara satt och bräkte
fick beröm för detta läte.

De som inte ens gick dit
fick ett pris för slit och flit.
Ingen kom till skolan mer.
Därför fick den läggas ned.
__________________________________________________________________

Blodmystiken som ny i svensk offentlighet.

När jag var barn i Malmö på 1950-talet var jag helt övertygad om att rika människor, kungar och drottningar och presidenter aldrig behövde gå på toaletten och att de hade blått blod. Mitt var rött. Jag tillhörde en enklare sort. Men att det fanns människor med blått blod var jag och mina klasskamrater övertygade om. Så växte man till sig och förstod skillnaden på talesätt och verklighet.

När jag i 30-årsåldern för första gången kom till Lissabon och började bekanta mig med fado-musiken fick jag se ett skivomslag som gjorde mig arg. Där stod det att fadons kvaliteter kom ifrån ”den kristna rasens blod”. Det lät på 1980-talet som om det hade skrivits på Hitlers tid. Men det var alldeles nyskrivet.

På Hitlers tid forskade man om rastillhörighet. Man trodde på fullt allvar att olika människors hudfärg och språk gjorde dem till olika raser. Det är det väl ingen som tror idag? Ska man döma av hur begrepp som ras och rasist slängs omkring i debatten kan man tro att det fortfarande är ett giltigt begrepp. Och riktigt mörkrädd blir jag när jag läser en gammal vänsterprofil som Mikael Wiehe tala om ”judiskt blod”, samtidigt som en TT-skribent om kronprinsessans förlovning talar om tyskt och svenskt blod. Se här vad Mikael Wiehe skriver i Expressen, 6 mars 2009: ”Min far, som slagits i den danska motståndsrörelsen under kriget, var under min uppväxt en varm Israelvän liksom hans andra hustru som var en av de danskar med judiskt blod i ådrorna som tvingats fly till Sverige.” Och så Roland Johansson, TT, tryckt i bl.a. Kristianstadsbladet 10 mars 2009med anledning av kronprinsessans förlovning: ”Men vad gäller blodet är det ett faktum att det nästan inte finns några svenska gener alls i det nuvarande kungahuset… Kronprinsessan Victoria har en mindre andel tyskt blod än sin far…”

Vad är blod för något? Uppslagsverken ger snabbt svar på tal: det är en vätska som pumpas runt i människans ådror av hjärtat, och dess viktigaste funktion är att transportera syre till kroppens vävnader. Man kunde citera massor med kunskap om blodet från uppslagsverken, men detta får räcka. Det räcker som underlag för frågan: kan blod ha en nationalitet?

Vad är det för tid vi lever i, som får mig att ställa sådana frågor? Jag kunde svara att det är en förvirrad tid, en tid av split och hat, av segregation och djupa sociala klyftor. Jag skulle få applåder om jag gav ett sådant svar. Men det duger inte. Dessvärre är svaret mycket mörkare än så: den tid vi lever i är nämligen en tid då mycket gamla och förlegade föreställningar om ras, blod och nationalitet dammas av för att användas som politiska verktyg. Det ger en kuslig föreställning om framtiden.

I en snabbt föränderlig värld där människor från när och fjärran blir grannar har jag svårt att se att blodsbegreppet skulle underlätta tillvaron. Jag tror att medborgarskapstanken är den viktigaste. Den är inte ny, men dessvärre bortglömd. Sverige är inte bara ”där vi bor”, vilket är bra mycket banalare. Utan medborgarskapstanken riskerar vi att för evigt döma oss själva till simpla konsumenter. Det i kombination med blodtanken är en livsfarlig häxbrygd, som gjort för nytt hat och nya krig.

(Publicerad som krönika i Kristianstadsbladet idag)
Foto: Astrid Nydahl, Ölseröd 2009.

En vän har varit i Lissabon för att möta fadon

En vän har varit i Lissabon för att möta fadon, hennes stora kärlek, för första gången i dess rätta miljö. Hon går till ett av de bättre fadohusen. Hemkommen visar hon sin besvikelse. Om en av fadistorna skriver hon: "Det var mycket mer teater än saudade i henne, och när hon ville att vi skulle klappa händer under hennes framträdande kände jag mig malplacerad. Jag saknade den värdighet som fado innebär." Hennes tankar kretsar kring fado-miljön och vad den är idag: "utvecklingen verkar tyvärr gå i en riktning som man inte förknippar med fadons själ. Alfama är underbart och jag skulle fortfarande flytta dit om jag kunde men så samtidigt är det så uppenbart att man där insett att fado är en vara som man kan ta betalt för. Det gör så ont i hjärtat..." Många är de människor som gripits av fadons själ, av saudade, innan de rest till Lissabon. När jag själv kom dit för första gången 1983 sade mitt portugisiska sällskap att jag fick gå själv och lyssna till fado, han hade för länge sedan givit upp hoppet om fadorestaurangerna, "turistkitsch" kallade han dem. Men för mig var det äkta vara när Alice Maria, Lina Santos och Fernando Mega började sjunga. Den natten föll jag handlöst i en kärlek och en känsla av samhörighet som aldrig har lämnat mig. Det är nu 26 år sedan. Turismen som industri har naturligtvis ytterligare vulgariserats och försumpats sedan dess. Idag skulle jag inte komma på tanken att resa till Lissabon på det sättet. Om jag någonsin sätter min fot där igen, så blir det på en högst individuell resa, i sällskap med någon som förstår innebörden av saudade. Och jag kommer inte att besöka ett mondänt fadohus, utan bara släntra runt i Alfama, Mouraria och Bairro Alto tills jag plötsligt, oplanerat och alldeles oförutsägbart, råkar stå i den port där jag hör de mänskliga rösterna. Där ska jag gå in, där ska jag dricka mitt vin och där ska jag sjunka ner i natten och inte resa mig förrän solen går upp med sitt röda klot över Tejo...

Just det hoppas jag också ska ske min vän, som nu kommit hem besviken och ledsen över det hon mött. "Allt som ännu är levande i folkloren stammar från förkristen tid. Detsamma gäller allt som ännu är levande i oss" skriver EM Cioran. Det kan ligga mycket i det, också i betraktandet av fadon. Om något oförstört finns kvar inom oss, något som på djupet är mänskligt, har det traderats från tiden före de stora religiösa systembyggena. Fadon är i sig en värld av tro: den som har med ödet och bestämmelsen att göra, en tro som är rotad i människans sträva vardag och som saknar varje inslag av gudomlighet. Cioran säger ju också att "lidelsen för musik är redan i sig en bekännelse. Vi vet mera om en okänd som ger sig hän åt musiken än om någon som är okänslig för den och som vi umgås med dagligen." Just genom fadon lärde jag känna min besvikna vän. Jag tror att vi också den vägen kan få henne att lita till att saudade är möjlig, i en annan lokal, med andra omständigheter, nästa gång.

Foto: Ulf Bergqvist, "Fältskärns gata" i Mouraria, omsjungen i fadon, bl.a. hos Aldina Duarte. Du kan avnjuta Aldina i en annan fado här.

Marcia Theophilo

Marcia Theophilo är brasiliansk författarinna, född 1941, som skriver både på portugisiska och italienska. Samlingen Amazonas, världens andetag (2kronor förlag) är en tvåspråkig utgåva översatt av Stefano Fogelberg Rota och Hannes Nordholm och försedd med ett förord av Mario Luzi, det senare i bristfällig översättning som gör det mycket svårbegripligt. Marcia Theophilos diktning rör framför allt det ekosystem som är Amazonas, texterna andas ett nästan andligt förhållningssätt till naturen, de är späckade av mytologiska berättelser och väsen, och de ger uttryck för det slags litterära strömning som möjligen kan kallas för erotisk. Det sensuella består i relationen mellan människan, fröerna, frukterna, blommorna och allt annat som finns i dessa tropiska vatten. I ett slags utvidgad skapelseberättelse befinner sig dessa dikter i en ödmjuk relation till naturen. Marcia Theophilos språk är metaforiskt och konkret samtidigt, och som introduktion till hennes författarskap kan denna lilla volym fungera väl.

"Jag har samma fel som jag ser hos alla andra och ändå tycks mig allt de företar sig alldeles ofattbart."

EM Cioran säger: "vart jag än vänder mig samma känsla av att inte höra till". Förmodligen bär många människor i den moderna västerländska civilisationen på den känslan. Utanförskapet kan vara både fysiskt och mentalt, det gör sig påmint både i shoppinggalleriorna och inför det mediala landskapet, så som det framträder i press, radio och television. Cioran skyddar sig med att säga: "Vad skulle det tjäna till att försöka hävda sig i en värld befolkad av dårar, en värld försänkt i enfald eller galenskap?". Det är en problematisk attityd eftersom den till sist innebär den totala ensamheten. Cioran ser det själv, eftersom han säger att han alltmer liknar sin "senaste fiende". Vi är av samma skrot och korn. Människans civiliserade yta är yta blott. Under den kokar alltid odjurets drifter. De kommer fram i konflikter, både i privatlivet och i större sociala sammanhang. Vad är den väpnade konflikten, kriget, annat än just odjurets drift? Människan är född till odjur och mördare. Endast de civilisatoriska krafterna kan tämja henne, få henne att tala artigt vid middagsborden och konversera också en fiende. Det finns bara ett sätt att slippa det: den solitära tillvaro som förbjuder henne att spela det sociala spelet, det Cioran kallar för "meningslös lek". Samtidigt medger han att han varken är sämre eller bättre än de människor han avstår att umgås med: "Jag har samma fel som jag ser hos alla andra och ändå tycks mig allt de företar sig alldeles ofattbart."

Citaten är hämtade ur EM Ciorans Om olägenheten i att vara född (Bonniers 1986, översättning av Lasse Söderberg).

Var går gränsen för de vansinniga tankarna?

Var går gränsen för de vansinniga tankarna? Var går gränsen för de förbjudna tankarna? Ju mer jag umgås med texter, desto starkare blir min övertygelse om att det är två helt olika fenomen. Det vansinniga manifesteras oftast som manier; de uttrycks klumpmässigt, i skov och samlade som paket av "åsikter". De förbjudna tankarna är en helt annan kategori; de uttrycks som kritik mot rådande konsensus och uppsättningar av tabun, de kan vara politiskt eller existentiellt motiverade. Vansinnet kan sammanfalla med det förbjudna, men skiljer sig från det genom sin monomani, sin språkliga plumphet, sina allt annat än slumpmässiga angreppspunkter. När en extremistisk politiker i Budapest håller upp en slangbella och säger att hon fått den "av en palestinsk vän" och lägger till - De och vi har samma fiende, behöver vi varken kategorisera det uttalandet som en vansinnig eller förbjuden tanke.(se not) Förbjuden tycks den inte längre vara, även om den rör sig alldeles i närheten av ett tabu. Vansinnig är den i så måtto att den utan minsta fantasi ansluter till en ideologi och en angreppspunkt de flesta av oss trodde var död. Men vi behöver inte ägna särskilt mycket analytisk kraft åt fenomenet för att förstå att det lever och uttrycks i det offentliga rummet. "Snart kommer väl familjen Bonniers och gastar om att fildelning också är antisemitism" skrev någon på en svensk blogg så sent som igår. Här sker kopplingen mellan Juden och Antisemitismen som tabu alldeles medvetet. Vad som är vansinne och vad som är ett tabubrott i den sortens uttryck är svårt, kanske omöjligt, att se. EM Cioran skriver: "Man fruktar framtiden bara om man inte är säker på att kunna ta livet av sig i det ögonblick man själv vill." (Om olägenheten i att vara född). I så måtto bär de flesta av oss på en välgrundad fruktan inför det som ska komma. Det finns alldeles runt hörnet och det kommer att angripa oss kanske fortare än vi vågar ana. Vansinnet har skapat sin allians med det förbjudna. Ett viktigt tabu är brutet och floden kan fritt välla fram i både nya och gamla fåror. Cioran igen: "Medvetandet är mer än en tagg, det är dolken i köttet" (a.a.).

not: "Till sist står så Krisztina Morvai i talarstolen. Det är på henne man väntat och hon viftar med en slangbella i luften, Krisztina Morvai är här den enda som bär vapen. Demonstranterna jublar och skränar. Slangbellan har hon fått av en palestinsk vän och som palestinierna försvarar sig mot israelerna måste också ungrarna börja försvara sitt land mot dess fiender. Att palestinier och ungrare har en gemensam fiende verkar demonstranterna övertygade om: flera av dem bär på plakat med den förhatlige förre riksbankschefen György Surányis ansikte inskrivet i en gul judestjärna." Richard Swartz i Svenska Dagbladet, 3 maj 2009

Bilder: Astrid Nydahl

Nolde och Matisse på museum, jag på Istedgade

Majdag på Istedgade. Näringen står Nolde och Matisse för. På Statens Museum for Kunst hänger deras mästerverk. När vi sitter ner för en dansk "frokost" - en panerad spättafilé med mörkt bröd - tänker vi på hur färgerna från Noldes och Matisses buketter och kvinnor hela tiden finns närvarande i kvarteren runt Halmtorvet: helt unga kvinnor, svarta eller högblå nätstrumpor, hårt rödmålade läppar i solskenet, ett sätt att gå och stå som är uråldrigt. En äldre, fetlagd man argumenterar med en mycket ung kvinna. Hon har en åtsittande läderjacka, dragkedjan neddragen en bit nedför bröstens klyfta, men ingenting under. Hon drar det långa, vita håret åt sidan, skrattar och viftar bort mannen. Mineralvattnets kyla sköljer ner stadens damm och den tunga, svullna gången får en kortlivad ny spänst. Jag ifrågasätter inte bara resandet utan själva den fysiska förflyttningen. Fisken kunde jag ha ätit hemma. Solen lyser alltid från samma himmel. Den inre tonen är oföränderlig.

Sara Maitland, tystnaden och samtiden.

Helgens läsning. Det finns bara en sådan bok. Den finns här nu. Och jag finns i den, oavbrutet. Den som söker tystnaden finner den. Om man letar på rätt plats och vid rätt ögonblick finner man den, bortom larmet och dunkandet som uppfyller samtiden.