Boken hade just kommit och jag hade lagt den på bordet. Ett av barnbarnen stod lutad över den och sa: "Åh, vilka vackra ögon!". Einar Askestads Ögon för paradiset vill ju fästa uppmärksamheten på något som har med ögat och blicken att göra, det är uppenbart redan av titeln.*
Jag tog den med mig in i sovrummet. Två nätter vistades jag där inne, i de tre världar som den består av: Montepertuso, Kören och Maria.
I Montepertuso finns ett slags blick för ortens människor. Det de säger. Det de utstrålar. Dåren som är ett slags inre och yttre vägvisare, som säger: Jag dricker upp vattnet, så har jag inget vatten att bära på. Mot hans bakgrund kan därför Askestad konstatera att det är människor som gör människor ensamma.
När vi vill lämna livet skriver vi avskedsbrev. Men gör vi det inför galenskapen? Den som går över gränsen lämnar rent faktiskt livet. Lämnar livet så som det är känt och går in i ett helt annat. Utan avskedsord.
"Ett vykort som jag inte postade. Det var nog det lilla utrymmet som utmanade; att klämma in en hel värld på tio gånger femton centimeter".
Askestad har blick för både våra vanliga liv, och för våra ovanliga. Han ser hur dåren bedöms och döms för det han inte är. Han vet att turisten kan gå in i kyrkan, utan att gå in i kyrkan.
Den visdom som finns i texterna går också igen i de två andra världarna, men det är först och främst i Maria jag ser det som kanske är viktigast av allt. Jag ser att Askestad sätter frågetecken inför sjukdomen och diagnosen. Maria frågar sin mamma vart hon tog vägen. Hon skriver: "Jag skriver för att jag inte ser. För att jag måste bli verklig som väggarna jag annars ser, som träden i parken, som medicinerna jag sväljer tre gånger om dagen."
*
Själv har jag just svalt mina mediciner. Det gör jag varje natt innan jag går till böckerna. När jag denna natt går till Askestads bok finner jag en röst och ett tema som passar mig. Alldeles i slutet frågar han genom Maria: "Vem är mest ensam, den som längtar eller den som inte längtar?"
0 kommentarer:
Skicka en kommentar