Peer Hultberg: Selvbiografi + Brev (Lindhardt og Ringhof, København, juni 2008).

För varje förälder är påminnelsen om barnets smärta oundvikligen svår att hantera. De egna tillkortakommandena speglas i vittnesmålen. Varje barn blir en vuxen människa som kan artikulera smärtan och minnena. Den vuxne minns både sin egen barndom och sina barns och så kopplas bilderna till något som rymmer både misslyckandets smärta och den längtan efter frihet och individualitet som barnet bär på.

Jag har just läst den danske författaren Peer Hultbergs självbiografi. Den heter bara så: Selvbiografi. Och förutom sina 365 sidor ledsagas den av en tunnare volym med brev till modern. Detta är ingen annat är en skri från en svunnen tid. Hultberg hade avsiktligt valt att vänta med publiceringen till efter sin död. Han avled 2007 och förlaget har på författarens uttryckliga önskemål valt att ge ut böckerna. De kompletterar bilden av författarens verk och ger det ett nytt och större djup. Hultberg är kanske bäst känd för sina, ofta prisbelönta, stora romaner, som Requiem från 1985 och Præludier från 1989. Att han också komponerade och var yrkesverksam i Hamburg som psykoterapeut är kanske hos oss mindre känt. I dagboken handlar det lika mycket om musik som om något annat. Musik och vuxenblivande, språk och homosexualitet.

Hultberg adopterades bort – handplockades från ett barnhem – av det par som han skulle komma att kalla far och mor. Fosterfadern är en högt uppsatt jurist av svensk börd, totalt ointresserad av lille Peer. Modern är en skvallrande, känslokall och mycket frånvarande kvinna som vill äga en pojke och en flicka. Därför begåvas Hultberg med en ”syster”, flickan Karin som också adopteras. De växer upp i Horsens och Viborg. Där ligger tyngdpunkten i självbiografin, där också studieåren och vuxenblivandet i Köpenhamn kastar sina långa skuggor in i Hultbergs liv.

Boken är skriven i ett starkt närvarande nu – detta nu finns både i de beskrivna situationerna, och i författarens liv i Hamburg. Hans homosexualitet är ett bärande tema och han berättar starkt och öppet om hur det erotiska livet väcks och praktiseras hos honom.

Breven är skrivna i direkt anslutning till moderns död i februari 1990, bitska och bittra, med tillbakablickar på ett svårt liv för dem båda. Självbiografin är skriven mellan oktober 1987 och februari 1990, med separata tillägg i juli 1992 och juli 1998.

Berlingske Tidende skrev: ”Detta är inte en hemlig dagbok för nyfikna, det är en författares verk”. Och Politiken kallade verket för ”hårresande läsning”.

För var och en som intresserar sig för modern dansk litteratur, eller för barndomstemat i litteraturen, är detta två omistliga böcker. Det var länge sedan jag själv läste något så skakande och djupt mänskligt.