Olof Ruin: Hans Ruin. En gränsöverskridare (Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Atlantis förlag).

Teheran blöder. Det som från början var ett slags demonstration mot valfusk har den gångna veckan utvecklats till en folklig resning mot den islamistiska diktaturen. Den omfattande generationen under 30 år som varken levt under Shahen eller med egna ögon bevittnat revolutionen 1979, och som därför levt hela sina liv under denna mörka prästerskapsdiktatur, med åsiktsförtryck, tortyr, slöjtvång och barbariska dödsstraff, har kanske fått vittring på det tillstånd vi kallar frihet.

För i runda slängar 60 år sedan befann sig unga européer i samma situation. Men någon resning av betydelse kom aldrig till stånd. Istället kunde Hitler, Stalin, Franco och andra despoter konsolidera sin makt och 1939 bröt det helvete loss som redan sedan en tid stod skrivet i stjärnorna. Andra världskriget, förintelsen och gulagarkipelagen blev tre, av många, begrepp som etsade sig fast i människors medvetenhet från och med att detta barbari fick fritt spelrum.

Också i Skandinavien ställdes människor inför frågan om diktatur eller frihet. Norska och danska motståndsaktivister fick på sin bara hud känna svaret från ockupanterna. De baltiska folken misshandlades både av Hitlers trupper och av Stalins. Den sovjetiska ockupationen konsoliderades och angås länge vara "en normalisering" av förhållandena. Vi fick i Sverige utrikesminister Sten Anderssons ord på det. Också Lars Werner kunde som kommunistpartiets ledare försäkra oss om att allt stod rätt till.

I Finland verkade Hans Ruin (1891-1980) som humanist, skriftställare och litterär författare. Han var en av den finlandssvenska kulturens stora, och hans ställningstagande mot nazismen byggde bl.a. på egna upplevelser i Tredje riket, då han redan 1933 befann sig i Heidelberg. Hans engagerade resebrev publicerades i Nya Argus och handlade bl.a. om Hitler och hans "frälsningsevangelium". Han fick med egna ögon se förföljelsen av judarna och såg genast paralleller mellan nazisternas judeförföljelser och de finsknationellas inställning till finlandssvenskarna. Att den parallellen var möjlig före förintelsen är fullt förståeligt, men det som sedan hände skulle få återspeglingar ändå in i vår tid: den tyska högkulturen försvann från det europeiska medvetandet, därför att Hitler lyckats smutsa sin nation och sitt språk så till den grad. Ruin ansåg dock själv att "man måste göra en boskillnad mellan Tyskland som folk och kultur och nazism som en våldsbacill som kan angripa alla". De sista orden kommer från sonen Olof Ruin som nu utgivit en fin liten bok om fadern, Hans Ruin. En gränsöverskridare, där hans livsgärning porträtteras. Också Hans Ruins tid i Lund - som ju blev långvarig - ägnas ett särskilt studium.

När jag ser de starka bilderna från Iran tänker jag på en man som Hans Ruin. Finns det sådana människor i vårt land idag? Finns det sådana européer som förmår kalla en spade för en spade och inte ett grävverktyg? Har vi ö.h.t. någon som helst beredskap inför de totalitära läror och ismer som vill krossa vår frihet och ta ifrån oss själva de demokratiska fundamenten? Vem är till vardags redo att höja sin röst mot nazism, kommunism, fascism och islamism? Varför tar en människa emot Jan Myrdals Lenin-pris, varför går vänstern i allians med islamister under porträtt av fundamentalistiska mördare eller fjäskar för en döende cubansk diktator? Varför relativiseras det nya nazistiska våld som senast i EU-valet blev synligt i många europeiska länder?

Hans Ruins livsgärning är inspirerande. Att läsa sonen Olof Ruins bok är en påminnelse om vad som borde vara en intellektuell hederssak.