Jackie Jakubowski: Spår av lamed. Berättelser om några judiska livsöden (Atlantis förlag).

Att minnas gör ont, att låta bli gör ännu mera ont. Det säger Josef Lederman i Jackie Jakubowskis nya bok Spår av lamed. Hans ord kan sägas vara huvudtema i boken, som innehåller berättelser om judiska livsöden, uppdelade i familjen, folket och vittnena.

Jakubowski, själv född i Polen 1951, skriver sig in i den människokrets som i olika avseenden drabbats av antisemitismens kampanjer. Han drevs med sin far från Polen i samband med regimens antijudiska politik i slutet av 1960-talet, så när han talar med andra judar, oavsett om de nu lever i Sverige eller någon annanstans i världen, gör han det utifrån en grundläggande förståelse och delad erfarenhet. Av naturliga skäl är det förintelsen som kastar sin skugga över det mesta. Den gigantiska mordindustri som mördade så många judar under Hitlers naziregim och hans lydiga redskap i andra länder, och som idag förnekas av nynazister, islamister och andra ”sanningssökare”, utgör ett slags den yttersta tragikens klangbotten mot vilken resonemangen förs i Jakubowskis bok.

Adi Rosner

De människor han möter har annars högst olika bakgrund. Här finns stora kulturpersonligheter som jazzmusikern Adi Rosner vars hela liv tycks sammanfatta den historia som börjar i en judisk Berlinfamilj på 1930-talet och slår en bro över den sovjetiska statens rigida kulturpolitik, fram till 1970-då han dör återkommen till Berlin. Särskilt fäster jag mig också vid berättelsen om nobelpristagaren Singers son Israel Zamir, som så länge varit skild från sin far och som vid återföreningen inte fann mycket förståelse hos honom. Bland de mer anonyma människor som Jakubowski samtalar med eller skildrar finns sådana som återvänt till judendomen efter ett helt liv i det fördolda, som Igor i Ryssland, mannen utan ”judiska minnen” som sedan i sin tvårumslägenhet inrättar ett bibliotek och kulturcenter där det judiska uppvaknandet blir tydligt. Gripande är också porträttet av den blonda flickan som fick bli ett slags modellansikte för nazismens dröm om hur en äkta arier skulle se ut. Hon blev vykort, affisch och propagandabild i Hitlers Tyskland, men visade sig naturligtvis vara en judisk flicka vid namn Lotte Krautheimer och dotter till ett judiskt par i Bayern! Hon lever, över nittio år gammal, i Stockholm, där Jakubowski träffar henne och ger oss ännu en bild av hur en perverterad människosyn fungerar. Lotte själv verkar närmast generad.

I början av boken berättar Jakubowski kort om sina föräldrar. Kanske är dessa två texter de som gör starkast intryck på mig. Hans far var den ende från byn i Polen som överlevde förintelsen. Men han var också lik så många andra överlevande, i det att han aldrig talade om det. Jakubowski framställer honom som en man som hade lätt för att skratta, men som bar på katastrofen i sin tysta ensamhet. Hans mors öde är om möjligt ännu plågsammare. Hon fördes, tillsammans med tre bröder och två systrar till förintelseindustrin 1942. Tre av dem mördades redan vid ankomsten. När modern och hennes syster stod vid selektionen – en till döden och en till arbete – beskyddades modern av systern, vilket resulterade i att de båda blev svårt misshandlade. Efter kriget följde Jakubowskis mor sin syster vart hon än gick. När hon 1956 ville lämna Polen stannade fadern kvar med den lille sonen. Många år senare träffar han sin blinda mor. Hon ställer en enda fråga till sin honom: ”Är du hungrig”.

Jakubowskis nya bok är viktig just för att den för ner judehatet och förintelsen till det personliga planet. Där, med namn och ort, kan de enskilda ödena gripa oss. Och på det sättet kan de också vara en påminnelse om det som så många vill försöka glömma eller ljuga om. Varje vittnesmål är en läxa för oss att lära.