... att som svanen.

Det väsande ur näbben, uppfordrande, förflyttningen med ungarna. Just så, guppande och tidlöst.

Idag, med kaffekoppen, betraktande detta vattenliv. Med mitt äldsta barnbarn, stilla, med skratt och samtal.

Mitt i mullermolnen, värken, illamåendet, den fysiska omöjligheten, ändå detta som kommer inifrån.

Samhörigheten, känslan av mening. Mot kvällen kommer eftertanken.