Claire Castillon: Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska (Sekwa förlag, översatt av ett fjorton kvinnor starkt kollektiv).
Plura Jonsson: Resan genom ensamheten (Norstedts)
Alexandra Kollontaj: Dagböcker 1930-1940 (Bonniers, översättning av Lars Olsson, förord av Krister Wahlbäck).
Kim Leine: Kalak (Forum, översättning av Margareta Järnebrand)
Ulf Lundell: Vädermannen (W&W)
François Mauriac: Ormboet (Brombergs, översättning av Axel Claesson)
Lars Norén: En dramatikers dagbok (Bonniers).
Åsne Seierstad: Ängeln i Groznyj. Berättelser från Tjetjenien (Bonniers, översättning av Jan Stolpe)
Kaj Schueler: Flykten från Berlin 1942 (Norstedts)
Lucas Svensson: Svenskt landskap med kinesiska detaljer/ Le WEEK-END. Två pjäser (W&W)
Arkadij Vaksberg: Giftlaboratoriet (Norstedts, översättning av Bengt Samuelsson)
Virginia Woolf: Ögonblick av frihet. Dagboksblad 1915-1941. Urval och redigering av Anne Olivier Bell, förord av Quentin Bell. (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Rebecca Alsberg)
”Hon är tillbaka, författaren med änglaansiktet och djävulspennan.” Så står det på omslagets baksida, när Claire Castillon nu återkommer med en ny samling noveller på svenska, Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska. Hennes första bok hos oss var Insekt som kom i fjol, där relationen mellan mor och dotter stod i centrum. Nu är det parrelationens tur. Jag ägnade en eftermiddag, en kväll och en halv natt åt boken. Börjar man läsa Castillon slutar man inte förrän texterna slutar. Så är det, och så måste det nog vara.
När man bekantar sig med en Castillon-text är det som om världen fortfarande är alldeles pålitligt ”normal”. Golven är där nere och taken däruppe. Människor talar, om inte i vänlig, så dock i ganska förväntad ton till varandra. Men rätt snart skorrar det falskt eller elakt, ljudnivån höjs, små eller stora gemenheter blottläggs och när man når textens slut kommer den knorr som inte bara är höjdpunkten utan också ett slags förklaring till berättelsens innehåll. Paret kan visa sig vara mor och son, trots att man under läsningen trott något annat. Realismen är grunden i hennes författarskap, men inte så som man kan förledas tro. Ur realismen växer alltid en kraft som förvrider texten, gör den absurd eller förvandlar den till skräck- eller blodsorgie. En mamma hugger fötterna av sin fjättrade son, en kvinna försöker förföra en man som hon egentligen finner motbjudande, men tvingas inse att det är hon själv som är det, när han lämnar platsen utan att ens vilja ha ett telefonnummer, en man blir anklagad för att vara homosexuell därför att han inte vågar säga till kvinnan i flygplanet hur tänd han är på henne, en kvinna kommer till en station för att byta resväska med sin man som alltid är på väg till en ny arbetsplats, och inser, när hon får en väska med en vacker klänning i, att den ju inte varit avsedd för henne. Så där pendlar texterna mellan gripande olycka och bisarr, svart humor.
Där först den ryska armén och flygvapnet tillsammans förött den tjetjenska huvudstaden och sedan dess marionettregim under först Kadyrov den äldre och sedan hans son Ramzan Kadyrov våldtagit det som fanns kvar av mänskligt liv, kan det förvisso finnas behov av mer än en ängel. Men en kvinna som kallas just Ängeln i Groznyj står i centrum för norska Åsne Seierstads nya bok med berättelser från den kaukasiska republiken, som alla på ett eller annat sätt anknyter till eller kretsar kring huvudpersonerna Hadizat som är ängeln själv, och hennes make Malik. De båda driver ett hem i Groznyj, dit föräldralösa eller på annat sätt övergivna krigsbarn kommer för att åter få vuxna att identifiera sig med, och hoppet tillbaka om ett liv utan gatans smuts, våldet, drogerna och ensamheten. Kring detta barnhem skapar Åsne Seierstad en berättelse som är både upprörande och gripande. Den handlar, enkelt uttryck, om hur människor kämpar för, och ibland lyckas med, att bevara ett slags mänsklig värdighet där krigsapparaten dygnet runt anstränger sig att krossa och förinta den. Seierstad skildrar samma plats och samma epok som den legendariska ryska journalisten Anna Politkovskaja gjorde. Jag kan ibland rentav tycka att Seierstads text är bättre, mest för att den inte är så full av retorik och vrede. Seierstad skildrar, på samma sätt som Politkovskaja, sig själv och sina egna vedermödor för att nå fram till kriget och dess offer. Men det finns en befriande och lite ironisk självdistans hos Seierstad. Man förstår verkligen hur skräckslagen hon varit inför händelser som mycket väl kunde ha blivit slutet på hennes liv. Men när man läst boken är det ändå med en stark känsla av att ha lärt sig något om denna lilla tappra och så länge förtrampade kaukasiska nation, dess folk och vägran att ge upp inför det ryska kravet på anpassning och lydnad.
Den tidiga arbetarrörelsen – i alla dess schatteringar mellan socialdemokrati och kommunism – engagerade ett ansenligt antal kvinnor som förenade sitt arbete för emancipationen med klasskampen. Flera av dessa har blivit ryktbara in i vår tid, jag tänker på sådana som Rosa Luxemburg, Sylvia Pankhurst, Clara Zetkin. Flera av arbetarrörelsens mest kända kvinnor kom ingalunda från fattiga eller proletära miljöer, rakt tvärtom hade de rötterna i överklassens eller de intellektuellas elit. Några av dem ter sig nu som ganska obehagliga figurer som tog över det sämsta från männens politiska engagemang och från de despoter som ledde rörelserna. Alexandra Kollontaj är definitivt en pionjär av det slaget, sedan må man tycka att hon varit aldrig så viktig för kvinnans frigörelse (själv sa hon att det var ”mitt livs exempel”).
Kanske borde man redan här påpeka, att det går en viktig skiljelinje mellan de kvinnor som valde den reformistiska socialdemokratin och de som valde en mer eller mindre våldsbenägen kommunistisk. Att Kollontaj blev en av Stalins ambassadörer var ju ingen tillfällighet. Sina klassintressen kunde hon uppenbarligen förena med att arbeta för en av modern historias blodigaste regimer.
Kollontaj var väl medveten om att hon inte längre var vänsteragitator och aktivist, utan diplomat i diktatorn Stalins tjänst. Hon var också på det klara med att nära vänner till henne i partitoppen hade avrättats, och anade att det kunde hända också henne, vilket hon antyder i en anteckning, där hon säger att man kan ”hamna under hjulet” utan att ha gjort något kriminellt, eller ens fel, under Stalins terror är det ”andra kriterier som gäller.”
De år som täcks av den nya utgivna dagboken, 1930-1940, är avgörande år inte bara allmänt i världen, utan också högst konkret i Skandinavien. Kriget bultar också på våra portar, Hitler och Stalin utgör båda handgripliga hot mot vår del av världen, och flera av våra grannländer fick känna på deras respektive militära järnnävar. När det gäller quislingregimen i Terijoki ger hon uttryck för en syn som stämmer överens med det som idag skrivs som oemotsägliga fakta, det tyder på ett stort mod hos henne. Hon förstod att det inte var kommunisten Otto Ville Kuusinen som representerade det finska folket. Det gjorde regeringen i Helsingfors! Här kunde hon inte komma längre från Stalins och hans regerings ståndpunkt. Hur man än ser på hennes roll som sändebud i Sverige, som medlare i fredsförhandlingarna mellan Finland och Sovjet, eller hennes betydelse för den moderna kvinnorörelsen och emancipationen, så kan man dra slutsatsen att denna tegelsten ger oss tillgång till en rad tidigare mindre kända sidor av sovjetisk diplomati, och av hennes egen naivitet inför framtiden, då man skulle se ”en epok av kamp mellan de socialistiska revolutionerna och kapitalismens rovgiriga värld.” Nu vet vi hur det gick.
Det var länge sedan en roman grep mig så som den här: Kim Leines självbiografiska Kalak. Här möter vi en vuxen tvåbarnsfar, född i Norge, med danska rötter, som flyr till Grönland för att arbeta och så småningom gå ner sig i träsket. Han är starkt beroende av två slags droger: den ena inhandlar han i butiken, som öl, vin eller starksprit, den andra hittar han på sin arbetsplats, sjukstugan. Han stoppar i sig allt han hittar, från kodein till morfin. Och på krogen hittar han inte bara drycker utan också alla de unga flickor han använder som vi andra använder underkläder: på med dem en kväll och sedan bort, ut. Han förbrukar unga kvinnor, han låtsas eller lurar sig själv förälskad i dem. De tror honom och går under, en efter en. Men romanens Kim är också själv en svårt sargad man, gång på gång våldtagen av sin danske far, med detta stigma vandrar han genom livet. Låter det som en helvetesvandring? Det är det.
Nej, jag ska inte säga något om antalet sidor. Nej, jag ska inte med ett ord kommentera den fördummande presskören som med glädje citerar lösryckta fraser om namngivna personer. Nej, jag ska inte göra något av detta. Istället ska jag försöka mig på att säga något om Lars Noréns stora prosaarbete, som i dagboksform sträcker sig över fem år, från augusti 2000 till juli 2005.
Dagboken är som litterär genre väletablerad i den europeiska kulturen. Få böcker kan väl blotta livets sprickor som de dagböcker som glider mot essän i ton och tilltal. Vi har läst många av de stora under senare år. En sådan som Witold Gombrowicz etablerar dagboken som litteratur i efterkrigstiden, de tre volymerna är kanske också stilbildande.
Norén börjar skriva sin dagbok när det stormar som värst kring pjäsen Sju tre, där de svenska nazisterna Tony Olsson och Mats Nilsson mer eller mindre spelar sig själva tillsammans med skådespelaren Reine Brynolfsson. Att Norén anklagades för att vara medskyldig till morden i Malexander var en av de viktiga ingredienserna i det mediala ståhej som naturligtvis djupt måste ha påverkat både hans arbete som dramatiker och hans konstnärliga överväganden. Att följa denna process i dagboken är naturligtvis högintressant, också som samtidshistoria.
Men konstnärsdagboken är intressant ur ett annat och mycket mer alldagligt perspektiv. Den ger oss bilden av den pendelrörelse som å ena sidan består av vardagligt harvande och å andra sidan av skapandets krafter när de befinner sig i sina mest tillspetsade stunder. Norén gör mig upprymd av just det skälet. Hans text är bokstavligt talat laddad med denna rörelse, och den ena sidan hade inte kunnat vara utan den andra. Så växer bilden av ett människoliv fram på sidorna. I det massmediala klimat vi idag lever och verkar kan det vara svårt att få syn på. Här ska allt passas in på en löpsedel eller bli en snitsig formulering i en kvällstidning. Men när dessa tidningar är förvandlade till packmaterial lever Noréns dagbok kvar. Jag är övertygad om att den kommer att följa mig länge.
Som husdramatiker på Dramaten sedan 2003 har Lucas Svenssons satt sina spår, hans barnpjäser har spelats runtom i världen och belönats med några viktiga priser. Hans pjäs för våren 2008 på Dramatens lilla scen, i regi av Carolina Frände, Svenskt landskap med kinesiska detaljer, utkommer samtidigt i bokform. Jag har läst denna pjäs och försökt föreställa mig den som spelad variant. Det är svårt. Att läsa dramatik är något helt annat än att fysiskt erfara den i salongen. Men texten kan jag ändå förhålla mig till. Det är en stark berättelse om några individer ur den svenska maoistiska rörelsen, som med ord och handlingar gestaltar en lång period av sekteristisk spirande rörelse som i samband med Vietnamkriget blommar som totalitärt partiväsende med Stalin och Mao som ledstjärnor. Vi möter dem för första gången 1969, gör nedslag i deras sjuttiotal, då Svensson själv föddes, och går fram till de brustna illusionernas och sektväsendets implosion på 2000-talet. Det är en kuslig text att läsa för en människa som själv deltagit i spektaklet. Som ung anslöt jag mig till denna rörelse och blev en del av den fram till 1978, då jag av erfarenheter på plats i Albanien drog slutsatsen att det vore mänskligt självmord att fortsätta. Jag hade sett maoismen inifrån, först som aktivist i Malmö, sedan som författare med debutromanen på Oktoberförlaget och skribent i publikationer som Gnistan, Rödluvan och Clarté. Min erfarenhet stämmer mycket bra med Svenssons pjäs, jag ler igenkännande åtskilliga gånger och känner skam och genans inför annat. Jag känner förvisso inte igen maoisten som drogmissbrukare, det förekom aldrig i Malmö, men annars lyckas Svensson förbluffande väl sätta fingret på vad som hände. Det är inte det att hans pjäs gör anspråk på att vara ett slags krönika som kronologiskt korrekt skildrar maoismens historia. Nej, det handlar mer om tonsäkerhet och en känsla för attityder och det totalitäras oerhörda frestelse, som han så väl lyckas fånga. ”Jag var med, jag kan intyga att det var så här”, brukade det heta om Stalintiders avhoppare. Det hade jag också kunnat säga, men medveten om att det låter förmätet avstår jag. Däremot kan jag säga, att jag generationen äldre än Svensson kan känna igen så mycket av det han gestaltar att det blir just denna kombination av pinsamhet och identifikation. Att en av mina egna pinsamma texter från den tiden ingår som en pusselbit i pjäsen gör ju inte saken så mycket lättare att smita undan. Det är bara att ställa sig framför historiens spegel och medge att man var en av många som försökte skönmåla 1900-talets värsta despotier och göra dess ideologiska underbyggnad till en frihetslära. Som vi vet förhöll det sig i alla avseenden precis tvärtom.
Hon skrev Ett eget rum, boken som klargjorde kvinnans grundförutsättning i konsten långt innan feminismen blivit ett modeord och som inleddes med de klassiska orden ”Men, säger ni kanhända, vi har ju bett er tala om kvinnorna och romanen – vad har det med ett eget rum att göra? Det skall jag försöka förklara”. Hon har skrivit otaliga romaner och noveller. Virginia Woolf har också blivit en ikon som är i högsta grad levande i vår egen tid. Hennes författarskap har en så stark livskraft att det bokstavligt talat armbågar sig fram mellan samtidens lättviktiga säsongsnyheter för att stanna i våra medvetanden.
Om sitt eget yrke skrev hon i dagboken, t.ex. den 23 mars 1923: ”… men här sitter jag med tyfusbakterier och kan inte skriva”, och den 30 september 1934:
”… så gudomligt att ha kunnat föra pennan till punkt på sista raden, även om de flesta rader måste suddas ut. Anslaget finns där i alla
Så är det i hennes dagbok: det håglösa och det som tappat självförtroendet finns med hela tiden. Men också det sakligt beskrivande, om hur en berättelse föds och växer fram. Hennes liv är författarinnans, men också hustruns och förläggarens. Hennes dagar fylls av arbete, drömmar, vandringar, utflykter, små resor. Men med facit i hand vet vi hur det ska sluta. Dagboken leder oss fram till hennes sista dagar. Den 24 mars 1941 gör hon sin sista anteckning. Den handlar om trädgården, om badortsstämning i luften och hur man skildrar brittisk ungdom av år 1900. Den 28 mars tar hon sitt liv i floden Ouse och hittas först tre veckor senare. I sitt avskedsbrev till maken Leonard skrev hon bland annat: ” I can't go on spoiling your life any longer. I don't think two people could have been happier than we have been.”
I det gripande avskedet låg en djup insikt om den egna sjukdomen förankrad. Woolf visste att hennes sjukdom gled allt längre in i galenskapen, i det tillstånd där man hör röster och inte längre har kontroll över det egna livet. Hennes dagbok är en rik källa till kunskap. Jag känner stor tacksamhet över att den finns utgiven på svenska. Det är ett mer än 750 sidor tjockt urval, vackert tryckt och formgivet.
Spåren av nazisternas stora förintelse av den europeiska judenheten kan se olika ut. Kaj Schueler, svensk journalist och numera litteraturredaktör på Svenska Dagbladet, berättar i sin debutbok Flykten från Berlin 1942 om det som var undantag: människor som lyckades fly från Tredje riket och som därmed undkom förintelsen vid liv. Schueler lägger pussel med sina föräldrars och farföräldrars liv, och de pusselbitar han hittar lägger han samman med mer kända, historiska faktauppgifter. På så sätt blir paret Kurt och Hilda Schuelers sista tid i Tredje riket synlig, och den flykt som de får hjälp av konstnären Franz Heckendorf att genomföra kan också skildras.
Schueler har burit sitt stoff länge. Han har försökt skriva om saken men inte kommit vidare. När han får kontakt med Heckendorfs son Günter reser han 1998 till Tyskland för en första träff och en färd i faderns spår. Hela denna berättelse som vävs in i bokens skeende är spännande och dramatiskt. Men jag undrar om inte det viktigaste med Schuelers bok är den moraliska och filosofiska frågor hans utforskningar väcker. Vad drev t.ex. Franz Heckendorf att rädda ett ansenligt antal judar över till Schweiz? Var det pengar eller ”godhet” som drev honom, och vad är i så fall ”godhet”. Utifrån det faktum att Yad Vashem i Jerusalem endast betecknar människor som aldrig tagit ett öre betalt av människor de hjälpt undan bödlarna som Righteous Among The Nations, utifrån det judiska talesättet ”Den som räddar en enda människas liv, den har räddat hela världen”, kunde en sådan som Heckendorf inte komma på fråga. Varför inte det? Schueler resonerar klokt och eftertänksamt kring detta, och möjligen lär han på kuppen känna sina farföräldrar lite bättre, de som så småningom hamnade i Råsunda, där de levde resten av sina liv i en spartansk enrummare.
Föreställ dig att du tillhör den allra översta eliten i en totalitär stat. En dag kommer besked från Ledaren själv att du ska läggas in för en magsårsoperation. Du vet att du inte har magsår. Och du vet att det rimligen borde vara en läkare eller ett sjukhus som kallar dig till operationen. Du anar oråd och kan göra två saker: du kan vägra operationen eller fly. Men du gör ingetdera, mest därför att du är lojal mot Ledaren och Partiet. Exakt detta hände under Stalin-tiden i Sovjetunionen. Den högt uppsatte partifunktionären dog av "en överdos av narkos" på operationsbordet. Denna något omständliga och klumpiga avrättningsmetod, som ändå krävde medverkan av ett sjukhus, beskrivs i Arkadij Vaksbergs nya bok Giftlaboratoriet, som detaljerat berättat om hur terrorn utvecklades som politisk metod av Lenin, förfinades (om man nu kan använda ett sådant ord) under Stalins styre och utvecklats till allt mer raffinerade metoder i dagens Putin-Ryssland. Det är en skrämmande - och mycket lärorik bok.
I François Mauriacs roman Ormboet, som nu kommer i serien med Nobelklassiker, kan vi bekanta oss närmare med snikenhetens och penningsamlandets förbannelse. Det var länge sedan jag läste en så vass och samtidigt vacker skildring av fenomenet, i berättelsen om en man som på ålderns höst lägger all livskraft han har kvar på att försöka förhindra att familjen ärver honom. Hans flängande i Paris, där han har en son (som han tänker ge pengarna till) med en annan kvinna visar hur fåfängt hela projektet är. Också denne son föraktar han djupt. Vill man läsa en klassiker i höst är denna att rekommendera.
Två svenska artister har utkommit med var sin bok: Ulf Lundell och Plura Jonsson (från Eldkvarn). Lundell fortsätter på den sedan länge inslagna vägen med en roman där huvudpersonen, den 57-årige bildkonstnären Georg Boell tycks vara en del av Lundell själv. Resten av hans personlighet återfinns i den musiker som bara bär namnet X. Lundells styrka är hans tidsskildringar. Få kan som han berätta om Sverige som postmodernt tillstånd: "Ett land utan tro, utan väg, ett land i sönderfall, ett land där höjden av själ är Freddie Wadling sjungande Blott en dag, ett ögonblick i sänder, detta sönderfall, denna stora efterklang dolt, dold under en glättad yta av konsumism, Roffarna, Skandia, köpglädjetokeriet, schlagerkalasen, var vi någonsin annorlunda eller är såhär vi alltid har varit?” Hans övertygande konservatism är som vanligt skarp och underhållande. Det som får mig att undra är, varför Lundell aldrig tar steget fullt ut och skriver en bok med ett tydligt jag, där berättaren faktiskt vore identisk med honom själv. Det skulle ge mer tyngd åt berättelsen, och det är så tydligt i Pluras bokdebut Resa genom ensamheten, med undertiteln Svart blogg och det ljuva livet. Plura, som till vardags skriver låtarna och sjunger i Eldkvarn, har nämligen utvidgat sin blogg till att bli en mycket fin självbiografi, med ett rikt bildmaterial som sammanfattar de senaste femtio åren av svenskt folkhem och dess undergång. Plura är stor pessimist, men i hans svartsyn ryms också fantastiska texter som Blues för Bodil Malmsten. Det är i den andan hans bok är skriven.
